Betyg: 5 av 6
Plötsligt inser jag hur länge sedan det var som jag skrattade på riktigt. Filmer nu för tiden handlar bara om allvar, allvar, allvar. Och att det kanske måste till engelsmän för att det ska bli riktigt roligt. Den engelske regissören Frank Oz har varit verksam framförallt i USA, först och främst som skådespelare i mindre roller, bland annat som Yodas röst i Starwars-filmerna och som Miss Piggys och Fozzies röster i The Muppet show- filmerna. Men han har också regisserat In & Out, Bowfinger och The Stepford wifes.
Med Trångt i kistan har han återvänt till England och en helt brittiskt ensemble bestående av bara toppkrafter. Bröllop med förhinder har man sett många, men en begravning? Först blir man lite förskräckt. Men, jo det fungerar alldeles utmärkt.
Det är alltså en gammal pappa som ska begravas och till ceremonin som hålls i hans hem i ett hus på landet kommer först och främst hans båda söner men också andra släktingar och gamla vänner.
Det börjar inte bra. Begravningsentreprenören har lagt fel lik i kistan. Men det blir snabbt värre. De båda bröderna, spelade av Matthew MacFadyen och Rupert Craves, råkar i luven på varandra om vem som ska betala begravningen och vem som är bäst på att hålla minnestalet.
Kusin Marthas man Simon (Alan Tudik) har intagit en tablett som han trodde var valium, men visar sig vara en hallucinogen drog och börjar se saker som ingen annan ser, till exempel att kistan rör sig. Martha har fullt upp kan man säga, vilket Justin (Ewen Bremner) som enkom kommit till begravningen för att stöta på henne, inte tar någon hänsyn till. En kortväxt man (Peter Dinklage), som ingen kan identifiera, antyder att han känner till en mörk hemlighet om den döde. Därtill kommer den rullstolsburne och konstant arge farbror Alfie (Peter Vaughan), som har problem med att gå på toaletten.
Det faller på den allmänt nervöse och hypokondriske Howard (Andy Nyman) att ta hand om honom. Dessutom är prästen stressad eftersom han har ytterligare ett åtagande på eftermiddagen.
Farskarusellen snurrar på i ett allt vildare tempo, med både naket och bajs, men ändå med värdigheten i behåll. Det är väl det och de sparsamma men fina sexskämten, som skiljer engelsk komedi från amerikansk, tänker jag. Det blir aldrig vulgärt hur grovt det än är. Det och att skådespelarna tar god tid på sig att göra varje situation så njutbar som möjligt.
Gå och se Trångt i kistan och skratta ut.
