Betyg: 3 av 6

Ganska intressant är hur Hollywoods versioner behandlas så strängt – särskilt från europeiskt håll – medan Broadways ditos mera okritiskt lämnas helskinnade. Båda glättar upp och kolorerar, i ena fallet anses det festligt, i det andra blir det fy skäms. Knepigt, det där.

Extra intressant är det därför när vi nu får en Hollywood-version av en Broadway-version av en europeisk förlaga, nämligen Rob Marshalls filmatisering av Maury Yestons och Arthur Kopits musical Nine från 1982, baserad på 8½, Federico Fellinis kvasibiografiska film från 1963 om en filmregissör i kreativ och personlig kris, inte minst på grund av alla dessa kvinnor i hans liv, från mamman till horan till hustrun till älskarinnan och så vidare.

8½ är en milstolpe i den mest kreativa europeiska fasen av 1960-talets (kanske 1900-talets) filmkonst och en av de rikaste fresker Fellini och hans kumpaner någonsin målade upp. Nino Rotas musik spritter av cirkus. Gianni Di Venanzos skiffergnistrande svartvita foto fångar varje ansikte i den färgstarka ensemblen. Melankoliske Marcello Mastroianni är vår stilfulle ciceron genom denna mood piece, ibland subtilt, ibland sublimt, oftast virtuost. Alla tycker inte om 8½ men tillräcklig många och till den grad att en del nu betraktar Rob Marshalls version som ren blasfemi.

Delvis missvisande, då det ju inte är Fellinis utan Yeston & Kopits version man borde ge sig på, för det är ju det som Marshall har gjort. Med 80 miljoner dollar.

Nine är ömsom Nice, ömsom Nja och ömsom Nein! Manusbearbetningen av Michael Tolkin och Anthony Minghella (hans sista insats) bjuder på ett par scener med tonen hos den senares bästa film The talented Mr Ripley, med Rom i dolce 60-talskostym och Daniel Day-Lewis blåsande genom stan i sin ljusblå Alfa Romeo Giulietta -60 och klämmiga Little Tony-slagdängan 24 Mila Baci dånande i radioapparaterna. Här tas med filmkamerans öga scenversionen till nya platser och då är Nine som bäst.

Bland de ymnigt förekommande kvinnorna som gärna gastar huvudpersonens namn (”Guido. Guido! GUIDO!”) tillåts Marion Cotillard och Sophia Loren viss grace trots ganska förglömliga sånger. Kate Hudson är kul som amerikansk journalist med gott och tungt målat mascaraöga till regissören. Både hennes uttal (”Via Veneddo”, med betoning på andra stavelsen) och den vräkiga sången Cinema Italiano (”with hip coffee bars and sleek women in Positano”) ligger fint i denna ärkeamerikanska blick på latinsk kultur.

Tyvärr hålls samma linje även i andra scener. Praktexemplet är numret Be Italian, framförd av den prostituerade Saraghina, så skräckinjagande yvig i originalets bisarra mambodans men bara plump i Fergusons dussinburleska tolkning. Här blir det melankoliska till melodram, det sublima till det löjliga och det subtila till ingenting. Här är Nine inte en siffra rätt mot förlagan.

Fellini kunde få stor melodram ur en enda blick från Giulietta Masina. Men honom ska vi inte jämföra Rob Marshall med, inte heller den filmgenre denne så passionerat försöker hålla liv i. Klarar man bara av det så dör man inte av att se Nine. Jag gjorde det definitivt inte. Fast jag saknade den skandinaviska flygvärdinnan lite.