Betyg: 4 av 6

Body of lies placerar sig någonstans mitt emellan The Kingdom och Syriana och vilar tungt på den asymmetri som präglar kriget mot terrorn. USA förfogar över sensationellt sofistikerad teknologi; den materiellt sett underlägsna motståndar­sidan har däremot goda insikter i hur man kastar grus i det blänkande maskineriet.

I en sekvens ska en amerikansk agent överlämna sig själv till fienden i utbyte mot en bortrövad kvinna. Utväxlingen sker ute i öknen, han står där alldeles ensam och väntar, men hela skeendet övervakas av CIA via en obemannad ”drönare” med avancerad kamera­utrustning högt uppe i skyn. I sambandscentralen får man in utsökt skarpa bilder.

Upp dyker så gisslantagarna i fyra jeepar som tillsammans rör upp ett ogenomträngligt sandmoln. Ut ur molnet kör sedan de olika bilarna i kompassens alla riktningar. Det finns ingen möjlighet att gissa i vilken av dem agenten sitter. Den överlägsna teknologin förlorar och operationens alla förutsättningar är hastigt men inte så lustigt – åtminstone för den som ogillar videoklipp med avskurna halsar på ­internet – helt omkastade.

Leonardo DiCaprio spelar agenten som lever nere i det heta gruset och som får ta konsekvenserna av de beslut som fattas i luftkonditionerade sammanträdesrum på ocea­ners avstånd. Via mobiltelefon står han i ständig kontakt med närmaste chefen, spelad av Russell Crowe, en skoningslös skrivbordsstrateg som aldrig tvekar att använda alla de medel ändamålet förmodas helga.

Kontrasten kunde inte vara skarpare: en vesslelik DiCaprio som stressar omkring och försöker bygga allianser varhelst det är möjligt och använder vapen med urskillning, kontra en övergödd Crowe som tankspritt donar med barnen hemma i villaförorten medan han beordrar mord i sin hands-free. Och vid någon punkt blir det hårdragna egenintresset kontraproduktivt.

Filmen är tillräckligt komplex för att hålla intresset vid liv och tillräckligt nervigt energisk för att fungera som thriller.