Betyg: 4 av 6
Det hade kunnat bli en romantisk hjältesaga om politiskt uppvaknande i ett storslaget landskap. Men regissören Walter Salles, känd för ”Central do Brasil”, har valt den motsatta vägen, tonat ned och markförankrat den 23-årige Che Guevaras mytomspunna Latinamerikaresa 1952 med ett nästintill dokumentärt foto.
Ernesto och kompisen Alberto vet lika litet som publiken vad de ska möta när de ger sig av från Buenos Aires på sin risiga Norton 500 av 39 års modell för att utforska den enorma men okända kontinent de bor på. De ser fram emot flickor och fester som vilka unga backpackers som helst. Till en början snarare utnyttjar de än tjänar folket. Resan blir också mycket mera strapatsrik än de hade kunnat föreställa sig i och med att pengarna tar slut.
Alberto, jovialiskt spelad av Rodrigo de la Serna, är den äldre och mer erfarne av de två. Han är också den initiativrike.
Ernesto, fortfarande kallad ”Fuser” och inte ”Che”, är i Gael García Bernals tolkning osäker och blyg, sexigheten är medvetet nedskruvad. Ernesto är dessutom hämmad av två handikapp, han kan inte dansa och han har astma, men han läser, iakttar och skriver. Walter Salles placerar sin moderna version av paret Don Quixote och Sancho Panza som två prickar i ett kargt, folktomt, kallt landskap. Ibland undrar man hur de överhuvudtaget hittar bensin till sin motorcykel. Till slut blir de tvungna att lifta.
Båda unga männen är av övre medelklass, med redan väl utstakade yrkeskarriärer som biokemist (Alberto) respektive läkare (Ernesto). Deras vaga mål är ett spetälskesjukhus i San Pablo vid Amazonas, dit de också kommer till slut. Det dröjer en bra bit in i filmen innan de möter den verklighet som ska ge deras liv en annan vändning. Och när den väl gör det smyger den sig på dem. En verklighet bestående av fattiga jordbrukare som tvingats bort från sin mark av hänsynslösa jordägare, gruvarbetare som väntar på
ett påhugg i livsfarliga dagbrott, indiankvinnor som säljer hantverk på gatan för att livnära sig, spetälska, som tvingas leva isolerade under kyrkans bud. Walter Salles gör inga stora gester, det handlar inte om omvändelse. Han visar hur dessa fattiga människors ansikten, genom att långsamt låta dem övergå i svartvitt, etsar sig fast i Alberto och Ernesto. Bild läggs till bild och bildar till slut ett ofrånkomligt mönster, som de två ynglingarna inte längre kan bortse från. Men det ger dem också vad de kallar en sydamerikansk identitet. En resa som skulle ha tagit fyra månader har tagit åtta och ingen av dem är längre densamme.
När filmen lämnar Alberto och Ernesto vet de ännu inte vad de ska göra av sina nya insikter. Så blir ”Dagbok från en motorcykel” inte bara ett stycke modern historia utan även en uppmaning till förändring av dagens verklighet.
