Betyg: 2 av 6

Filmatiseringen av C S Lewis Narniasvit är inne på sin tredje del, efter det ystra äventyret Häxan och lejonet, och den monotona krigsfilmen Prins Caspian.

Kung Caspian och skeppet Gryningen är den minst trogna tolkningen hittills. Lewis episodiska berättelse om hur den narniske kungen och två av syskonen Pevensie letar efter försvunna riddare till havs, har stramats upp och slätats ut. Det mest fascinerande är att man anno 2010 har gjort en mer värdekonservativ berättelse än originalet från 1952. Den frejdiga Lucy får nya, moderliga sidor och begår en svår synd när hon drömmer om att vara lika vacker som sin storasyster.

Filmen stora behållning är nykomlingen Will Poulter som syskonen Pevensies odräglige kusin Eustace. I mötet med Narnia och dess sagoväsen är han en tvärilsk och självgod liten mops som skänker dynamik till en annars fisljummen film.

Om inte förr så måste väl Hollywood nu ha insett att Narniaböckerna inte låter sig tämjas till en succésvit a la Pirates of the Caribbean. De sju böckerna är för olika, för spretiga, för olydiga. Jag väntar med fasa på ett försök att göra fartfylld matinéfilm av Den sista striden, Narniabok nummer sju – en dyster allegori över de yttersta dagarna.