Betyg: 3 av 6
Det börjar chockartat med en nedblodad Maria Bonnevie på en toalett med en spruta instucken i skinkan. Hon är huvudpersonen i den här norska filmen och det är hennes, Leas, historia som regissören har lovat att berätta för Leas dotter. Det är ramen.
Vi vet inte om Lea lever idag eller inte. Men filmen vill vara en förklaring till varför hon lämnade bort sin dotter som baby. För att föra saken i bevis får vi sedan följa Leas uppväxt med en mamma som visserligen älskar henne, men inte kan bryta med den man som misshandlar henne och drar ned henne i sitt alkoholmissbruk. Leas biologiska pappa har tidigare dött i cancer. Lea gör allt för att rädda sin mamma, utan framgång. När hon kommer i tonåren blir heroinet hennes väg att i sin tur fly från problemen. Det är lika tungt som det låter och det är bara tack vare det nakna spelet av Bonnevie och Gunilla Röör som hennes mamma, som man orkar ta sig igenom historien. Bonnevie spelar ut sin förtvivlan medan Röör sluter sin inom sig. Ingen av dem kan göra sig fri från den andra. Istället går de under tillsammans.
Vackra unga kvinnor som knarkar – det brukar sluta på gatan – är ett dramatiskt tacksamt ämne och naturligtvis något att bita i för en duktig skådespelerska som vågar sticka en spruta i armvecket. (Ofta blir det dessutom fina priser.) På fri hand minns jag Johanna Sällström i Under ytan och Malin Crepin i I skuggan av värmen. Men vad lär man sig mer än att missbruk är ett helvete som slår sönder eget och andras liv?
Margreth Olins berättarstil är hackig med brutala klipp och ibland omotiverade hopp i tiden men inte utan poetiska naturbilder från en förhoppningsfull barndom.
Den slutsats som dras, att det är bättre att ge sitt barn till människor som kan ta hand om det än att låta det växa upp i misär, kan man inte invända mot. Här kan det bara tolkas som en kärlekshandling.
