Betyg: 3 av 6

I en tidig sekvens av detta hyllningscollage av arkivmaterial med The Doors kommer de fyra bandmedlemmarna fram till kameran och presenterar sig, en efter en. De berättar vad de heter och vilket instrument de spelar: John Densmore (trummor), Ray Manzarek (orgel), Robby Krieger (gitarr). Sist kommer Jim Morrison. Han säger att han heter Jim, och sedan säger han ingenting mer. På frågan om vad han spelar eller gör i bandet, reagerar han bara med en axelryckning och ett illmarigt leende.

Bilden fryser precis där i ett tillstånd av fnissig tvetydighet. Är Morrison bara charmigt busig? Eller är han hög som en flaggstång? Det ena behöver visserligen inte utesluta det andra, men med tiden utvecklar han och renodlar alltmer två väsensskilda personligheter: den karismatiske poet-Jim och den självdestruktive missbrukar-Jimbo, och den senare tenderar alltmer att ta över föreställningen. Filmen följer den välbekanta kurvan från uppgång till fall.

Inbitna Doors-fans bör inte tveka om When you’re strange. Delar av bildmaterialet visas här för första gången. Exakt hur mycket som faktiskt är nytt är dock något som inte omfattas av min expertis på området. Däremot är det lätt att konstatera att ordinärt entusiastiska betraktare inte bjuds på någonting oväntat eller ens särskilt intressant.

Myten Morrison återskapas och idisslas ännu en gång, och Johnny Depps speakertext består bara av fluff och fåniga klichéer.