Inom fantasygenren kan man tillåta sig det mesta utan hämmande hänsynstaganden. Men ändå inte riktigt. Risken med ett alltför ystert blandande är att man plottrar bort berättelsen och tröttar ut publiken.

Stardust är, det måste man erkänna, en fantastiskt flott film placerad någonstans i gränstrakterna mellan Narnia och Harry Potter. Regissören Matthew Vaughn (Layer Cake, med mera) tycks ha badat i resurser. Här finns de stora namnen, också i de små rollerna, och här finns de tjusiga effekterna. Robert De Niros piratskepp glider majestätiskt fram bland molnen och Michelle Pfeiffers onda häxa förvandlas från uråldrig skräcködla till underskön ungdom och tillbaka igen på ett ögonblick.

Och någonstans döljer sig en mysmagisk historia om den försagde ynglingen Tristan (Charlie Cox), som är förälskad i den i alla avseenden blonda Victoria (Sienna Miller). För att bräda sin rival, som minsann har åkt ända till Ipswich för att köpa förlovningsring, lovar Tristan att hemföra den nyss fallna stjärnan från det förtrollade riket som ligger alldeles på andra sidan byn.

Stjärnan visar sig – bäst att inte fråga – också den vara en fager blondin (Claire Danes), som i och för sig låter sig ledsagas av Tristan, men det finns andra som är ute i samma ärende: dels en av Pfeiffer anförd häxtrio, dels ett gäng intriganta tronpretendenter. Många äventyr står mellan Tristan och hans blondin.

Det här är periodvis nog så underhållande, men filmen drunknar till slut i drivor av julgranspynt i form av Shakesperereferenser, dragshow och Gud vet allt. Det behövs liksom ingen ytterligare distraktion för att lätta upp den förströelse som är tämligen fluffig redan som den är.