Webb-tv
I dokumentären "My kid could paint that" får vi möta den fyraåriga flickan Marla Olmstead, vars målningar har jämförts med Picasso och Pollock och har värderats till flera hundra tusen dollar.
Betyg: 5 av 6
Självutlämnande dokumentärfilmer har vi sett många på senare år. Sensationslystna dokumentärfilmer om underbarn likaså. Ambitiösa dito om konstvärlden är mindre vanliga men förekommer. I amerikanska My kid could paint that korsas dessa tre genrer och något helt nytt träder fram.
Filmaren Amir Bar-Lev tänkte göra en film om konstbegreppet. Utgångspunkten var den otroliga berättelsen om Marla Olmstead som 2004, fyra år gammal, sålde målningar för tiotusentals dollar, jämfördes med Jackson Pollock och hemma hos välkända samlare hängdes intill Renoir. Om en dagisunge klarar det, vad är då konst? Etcetera – den diskussionen har som bekant förts otaliga gånger och sällan producerat några fruktbara svar.
Men tack och lov blev projektet ett helt annat eftersom CBS 60 minutes halvvägs in i filmarbetet sänder ett reportage som hävdar att Marlas pappa delvis målat dotterns dyrgripar. Bar-Lev börjar tvivla på familjens trovärdighet, på sina sinnen och sitt projekt med följden att hela filmen liksom svajar; de intervjuade börjar ställa frågor till regissören i stället för tvärtom, han gör dramatiska självbekännelser och konfronterar slutligen Marlas föräldrar i en plågsamt gripande scen.
My kid could paint that är en oerhört spännande film som är fint sammanfogad med närbilder av Marlas färgstarka målningar, som gör sig synnerligen väl på bioduk, välformulerade intervjuer med konstkritiker, gallerister och journalister samt bilder från familjen Olmsteads delvis ovanliga vardag. Med tydligheten hos ett poststrukturalistiskt skolexempel visar den på auteurens oförmåga att fixera sitt verks mening. Filmen glider undan, svaren glider undan och vi åskådare lämnas lätt vilsna men också starkt upplivade med frågor om dokumentärens sanningsanspråk, filmarens samvete och vårt behov av bra berättelser. Vad gör man med ett löfte man ger men inte kan hålla? Har man rätt att exploatera ett barn för filmkonstens skull? Och ser vuxna överhuvudtaget barn eller är vi förblindade av alla våra önskningar, förhoppningar och förväntningar?
