Betyg: 5 av 6
När vi i amerikansk 40- och 50-talsfilm ser en man som speglar sig förstår vi att det kommer att gå illa för honom. I regel handlar det om en allvarlig identitetskris, ofta om psykiskt sammanbrott. Fransmannen Emmanuel Carrère inleder sin film Mustaschen med den medelålders Marc framför spegeln. Han skärskådar sitt ansikte och – rakar av sig mustachen. Det får ödesdigra konsekvenser.
Till en början märker ingen att mustachen är borta, varken hustrun Agnes eller vännerna. Marc känner sig först osedd, nonchalerad, så småningom som offret för ett grymt practical joke. När Agnes så förnekar att han någonsin haft mustach uppfattar han det som en sammansvärjning.
Eftersom vi som åskådare har sett att han i berättelsens början faktiskt rakade av sig mustachen blir Marc ingen paranoiker utan en alltmer isolerad människa med världen som ondskefull motståndare. Ensam mot alla. Vincent Lindon gestaltar Marcs frusna förtvivlan enastående.
Carrère, som filmatiserat sin egen roman La moustache, har gjort en film om verklighetens glidningar, kanske dess totala upplösning. Med små nyanser visar han hur tillvarons undertext byter plats med övertexten.
I alla människors liv uppkommer då och då missförstånd, eller åtminstone små förskjutningar där den egna verklighetsbilden och omgivningens uppvisar glapp – vårt sätt att uppfatta en situation, att minnas en händelse, att beskriva ett skeende överenstämmer inte riktigt med andras. I regel skapar inte detta problem, vi är i stort sett överens, livet består till stor del av vår förmåga att tränga bort de små diskrepanserna. Carrère iscensätter en situation där en enda sak – en existerande eller icke-existerande mustasch – får världen att rämna. Här är det inte bara Marc som drabbas utan också Agnès, hans vänner och arbetskamrater – kanske är mustachen trots allt ett fantasifoster hos Marc?
Men vad som börjar som ett vardagsfilosofiskt eller vardagspsykologiskt drama – ett parförhållande förvandlat till känslans avgrund – blir så småningom ett modernt mysteriespel. Berättelsen öppnar sig mot andra, Borgesliknande dimensioner där tid och rum, inre föreställning och yttre fakticitet slår knut på varandra.
Det är kusligt, svårfångat och tankeväckande.
