Maryl Streep i rollen som Donna får luft under vingarna i en av filmens glädjefyllda scener.
Foto: PETER MOUNTAIN
Webb-tv
Att musikalen Mamma Mia! är en fenomenal succé utan dessa like kan väl inte undgått någon. Den har, sedan premiären i London 1999, gått för utsålda hus över hela världen. Och, nu kommer filmen.
Betyg: 4 av 6
Så. Vad säger man nu om något som redan har genererat så mycket förhandssurr. Som bygger på en nationell musikskatt. Som handlar om kärlek av det slag som övervinner allt. Som bjuder en rollista av pur crème de la crème. Som är gjord för ingenting annat än att folk ska ha sig en svängig och livsbejakande stund. Kan man alls invända emot en så genuint filantropisk akt?
Det kan man, ja. Men låt oss börja med det bästa, vilket är lätt. Det är Abba. Att inte bli ”bjorn again” av deras fenomenala låtsnickeri är svårt. Decennium efter decennium håller det och rymmer ständigt nya upptäckter. En sångbok i klass med Beatles, har det sagts. Stora ord, men kunde Lennon jämföras med Jesus, så…
Det är väl också just någon däruppe man bör tacka för att det finns något att luta sig mot i denna halvbakade saga om den blivande bruden som inviterar mammans tre ex-älskare till bröllopet för att ta reda på vem av dem som är hennes far. För utan ABBA – hemska tanke – hade detta varit en riktigt vissen sängkammarfars. Vi ska bara inte tala om hur dialogen ”leder” in i sångerna (Modell: ”Hur når jag dig?” ”Ooh, ring, ring…”). Subtilt är det inte – Lubitschs och Cowards dagar i genren är, fruktar man, längesen förbi.
Herrar Andersson och Ulvaeus ambitiösa bidrag om schackspel på internationell toppnivå och massutvandring från Småland har med andra ord inte haft sucken av succén som detta hopkok har haft, en av Broadways 20 största hits någonsin (Yul Brynner inräknad). Orättvist? Måhända. Då är det väl bara att gråta hela vägen till banken.
Så. Jäkligt schysst musik. Outsägligt torftig story. Vad mer? Jo. Streep. Hon lyser, också i sången. Det gör knappast Brosnan, Skarsgård eller Firth, men det verkar vara halva poängen med deras medverkan. Walters och Baranski är faghaggiga väninnor som gottar sig åt campiga gossar i små badtyg och stora simfötter. Det spretas ofta med fingrar, illvrålas och gallstampas. Mr Darcy bjuder på en (hafsigt skriven) överraskning. Ulvaeus dyker upp som Orfeus. Allt utspelas på en grekisk ö. Brudparet är valpsött. Det är soligt, gulligt och… lite tandlöst.
Fast i stort är det svårt, riktigt svårt, att inte ta Mamma Mia! med ett smil och en sång. Glaset skall därmed helt klart ses som halvfullt, om inte mer. Jag vidhåller trots detta: var någonstans står det att ett välskrivet och genomtänkt manus inte är viktigt också i en musikal? Här kunde man exempelvis ha tagit in någon som Richard Curtis (Love, actually) och fått ett oändligt bättre flöde. Kanske ett tips till Andersson och Ulvaeus inför kommande filmäventyr, för visst har man fått mersmak.
