Magnus Kreppers rollfigur får det att krypa i kroppen på en med sin kallsvettiga stirrighet och sitt manipulativa skitsnack.
Betyg: 5 av 6
Vissa filmer (och för all del romaner) är utmärkt väl lämpade för utläggning i artikelform; de sysslar med någorlunda intressanta idéer om exempelvis samhälle eller kanske relationer som det är tacksamt och litet stimulerande att resonera kring. Fast själva filmen kan i många fall vara hur bagatellartad som helst, ett pliktskyldigt utförande av ett koncept som såg kul ut på papperet men som aldrig börjar andas och leva.
Med Björn Runges Mun mot mun är det precis tvärtom. Skulle man försöka reducera den till någon sorts allmängiltig problematik eller ett ärende, står man där med en vissen bukett med banaliteter i stil med att föräldrar måste engagera sig i sina tonårsbarn och att ovårdade relationer har en tendens att dö. Och möjligen även att heroin är dåligt för karriär och familjeliv.
Men här bankar den hårdaste pulsen i svensk film, och berättelsen lever i varje liten del tack vare en närmast ursinnigt allvarsam och kompromisslös gestaltning på alla plan.
Magnus Kreppers Morgan, pundare och hobbyhallick, får det att krypa i kroppen på en med sin kallsvettiga stirrighet och sitt manipulativa skitsnack. I inledningsscenen sitter han i en skamfilad bil och försöker frenetiskt beveka den 17-åriga Vera (Sofia Westberg) att gå iväg för att fiska torsk och gno ihop nästa fix åt honom.
Hans fraser är lika ihåliga som en rödgul trumpetsvamp, men de fungerar, och iväg går hon. För Vera är Morgans variant av kärlek bättre än ingen kärlek alls, till och med efter det – eller kanske i än högre grad efter det – att han med våld har tvingat på henne jungfrusilen.
Men har hon ingen familj att gå till? Jo, det är just det. Mun mot mun intresserar sig mindre för Vera och hennes missbrukarproblematik än för det tomrum hon har lämnat efter sig hemma i radhuset. Kring detta svarta hål utspelar sig en vardag färgad av ångest, skam och dämpad desperation.
Pappa Mats, spelad av Peter Andersson, tvekar inte om sin egen skuld i sammanhanget. Alkoholen var länge hans stora och kanske enda kärlek, dottern har han skrikit åt och slagit istället för att krama och stötta under tonårsturbulensen.
Det gradvisa uppvaknandet är smärtsamt. Insikten finns där, han vet vad Vera håller på med, men ser ingen framkomlig utväg. Trots allt vägrar han att ge upp.
Mamma Ewa, spelad av Marie Richardson, har en helt annan strategi. Hon skjuter över all skuld på maken, tvår sina händer och intalar sig att det faktiskt går en gräns för det ansvar man har för andra människor. Ironiskt nog jobbar hon inom socialsvängen, av allt att döma inte helt framgångsrikt.
Tankarna på dottern skjuter hon beslutsamt undan till förmån för funderingar på att hitta en älskare. Efter alla år av bekymmer tycker hon sig förtjäna att se till de egna behoven
På makronivån är filmens manus inte alldeles övertygande. Resan från den totala svärtan till en strimma av hopp tar några rätt konventionella och artificiellt behändiga genvägar. Och i ett sidospår med sonen i familjen och en flickvän till honom demoniseras vuxengenerationen på ett rätt lättvindigt sätt, vilket egentligen bara tillför litet spekulativ distraktion.
Men i enskild scen efter enskild scen sopar Björn Runge mattan med det mesta på repertoaren i kraft av sitt envisa borrande mot mörkrets hjärta och sin vägran att blunda för vad som än måtte välla upp.
Ypperliga skådespelare drar här på sig sina roller som en andra hud och vandrar med beundransvärd tillförsikt över den minerade marken. Det är stundtals helt makalöst, och allt annat än ett regn av guldbaggar över Mun mot mun vore en skandal.
