Betyg: 5 av 6

När agent Dana Scully för första gången och med största skepsis träder in i den beryktade FBI-kollegan Fox Mulders arbetsrum i pilotavsnittet av Arkiv X, glider kameran över en affisch som pryds av något som skulle kunna vara en farkost från yttre rymden och texten ”I WANT TO BELIEVE”. Affischen hänger sedan med genom åren, och frasen blir ett återkommande mantra i serien.

Det handlar då inte så mycket om att man ska tro på precis vad som helst utan några som helst belägg, utan mer om att det kan vara en god idé att rita om den mentala kartan när det ideligen dyker upp oväntade formationer ute i terrängen. Vänner av ordning kan naturligtvis ta anstöt av allt utomjordiskt och parapsykologiskt pling-plong som de bägge agenterna sysslar med, men i så fall blir man i konsekvensens namn tvungen att förkasta hela den fantastiska genre som avstår från realismens anspråk och istället leker med tankar och vänder på perspektiv. Och det vore kanske litet synd.

Scully vill i och för sig gärna tro, det är ingen slump att hon under alla år bär ett litet krucifix i en kedja runt halsen. Men hon är samtidigt en varm anhängare av vedertaget vetande och snabb att mobilisera skeptisk moteld när Mulder lanserar spektakulära teorier som strider mot allt förnuft. Han står för ett mer intuitivt förhållningssätt, en tankens flexibilitet som å ena sidan lämpar sig väl för mötet med det till synes oförklarliga men å andra sidan lämpar sig mindre väl för umgänget med stelbenta chefer inom FBI, där han betraktas som en stolle.

Poängen här är att kaka inte alls söker maka utan tvärtom en helt annan sorts kaka. Det är just olikheterna som gör Scully och Mulder svårslagna tillsammans, samtidigt som den ständiga dialogen om tro och vetande dem emellan gör Arkiv X till något av en popkulturens Bergtagen. Denna interna dynamik och intrigtrådarnas eleganta hängande och slängande är seriens stora behållning. Resonemanget är aldrig avslutat.

Den gamla affischen följer med i den nya filmen. Mulder är utstött från FBI och har nu sitt röriga arbetsrum på en gård någonstans i ödemarken. Även Scully har lämnat byrån; hon har återgått till läkaryrket. Bägge återinkallas dock i tjänst igen när en agent försvinner under grumliga omständigheter och allt hopp står till en tungt brottsbelastad präst som säger sig kunna se saker som har med fallet att göra.

Vad kan man då tro på? Och vad och vem vill man egentligen tro på? Den dynamiska duon är alltså återförenad, och resonemanget återupptas där det en gång för många år sedan avbröts.

Både karaktärerna och frågeställningarna har i filmen mognat på ett angenämt sätt. Arkiv X: I want to believe är suggestivt återhållsam till temperamentet och samman­bitet sorgsen i tonen. Scullys och Mulders gemensamma förflutna och den förlust som har drabbat dem återberättas oerhört snyggt genom lätta antydningar.

De är så fina tillsammans. De stretar på i en mörk och skrämmande värld som, med före detta försvarsminister Rumsfelds poetiska formulering, befolkas både av det bekant obekanta och av det obekant obekanta. De tror allra starkast på varandra och på den kraft de gemensamt kan uppbåda, och de förtjänar att vara förebilder åt oss alla.