När West End- och Broadway-hiten Mamma Mia! intog dukarna 2008 fick jukeboxmusikalen sitt genombrott för en bred publik.
Filmen blev en stor succé, trots att en del (inklusive några sura kritiker) noterade en viss torftighet i detta att bygga en spinkig och banal handling runt klassiska poplåtar som framsjungs av namnkunniga men måttligt tonsäkra skådespelare och tro att det räcker så. Men det gjorde det. Med råge.
Nu är det åter igen jukeboxdax. Rock of ages utspelar sig i Los Angeles 1987 och på låtlistan syns de ostigaste, yxigaste och pajigaste bidragen i en genre kallad AOR, Album oriented rock, under vilken det sorterar diverse illustra uttolkare som Journey, Starship, Pat Benatar, Whitesnake, REO Speedwagon, Foreigner och Twisted Sister. Mycket Foreigner är det, och mycket Twisted Sister.
Resultatet är en film som ganska väl träffar mitt i prick med vad den vill få sagt. Och sjunget. Den är kanske lite för lång och en del av låtarna var kanske inte gjorda då det begav sig. Däremot tycker jag att arrangemangen på en del av låtarna nästan gör dem bättre här – än då det begav sig.
Allt börjar när Sherrie rullar in i LA med Greyhoundbussen från Tulsa för att söka lyckan som sångerska. Lika snabbt som hon får sin väska stulen landar hon i ett jobb som servitris på Sunset Strip-rockklubben The Bourbon Room, där Drew jobbar som barbiträde – under tiden som även han söker lyckan som sångare. Sherrie och Drew tycker givetvis om varandra så gott som genast. Dancing with the Stars-vinnaren Julianne Hough och mexikanske såpaidolen Diego Boneta gestaltar de två med precis den storögt fläckfria vaniljesläthet som unga romantiska par brukar utstråla i dessa sammanhang.
Som lika brukligt i dessa historier hittar man de matigare karaktärerna i omgivningen. Tom Cruise är oberäknelig megarockstar, Paul Giamatti hans slipprige manager och Alec Baldwin och Russel Brand luttrade klubbdrivare med hjärtat på rätt ställe.
Två (dubbel)moralens väktare dyker givetvis också upp, borgmästare Whitmore och hans sippa hustru, gestaltade av Bryan Cranston och Catherine Zeta-Jones, den senare på übercampigt humör.
Andra bekantskaper är Malin Åkerman som vass Rolling Stone-reporter och MaryJ Blige som moderlig ägarinna till en ganska påklädd strippklubb. En babian i läderjacka med små nitar på gör sitt för att höja trivselfaktorn.
Det här funkar extra bra på bio med maffig ljudanläggning och ett glatt gäng medåskådare. Och det är nog bara att konstatera att man har hittat ett åtminstone tillfälligt fungerande motgift mot biodöden och att det lär komma fler jukeboxmusikaler. Finge jag själv göra en önskelista såg jag gärna att ribban höjdes lite, kanske med robotdramat Electric Café med enbart Kraftwerk-musik, roadmovien Sign in stranger med bara Steely Dan-låtar eller (Not just) Knee deep, fulladdad med spacig 70-talsfunk.
Till dess duger det fint att ha lite skoj ihop med Rock of ages.
