Betyg: 5 av 6

Historien om Harry Potter är exceptionell på många sätt. Det är minst sagt imponerande att Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint kunnat följas åt under elva år och växa med sina roller från knubbiga barn till taniga tonåringar som sökande Harry, duktiga Hermione och rädde Ron. Ej att förglömma är Tom Felton som Harry Potters avundsjuke motståndare Draco Malfoy.

Ja, många har följt med från film till film som bjudit på i stort sett hela den brittiska skådespelareliten. En favorit är Kenneth Branaghs uppblåsta Gilderoy Lockhart, medan Gary Oldmans roll som Sirius Black aldrig blivit mer än en biroll. Regissörerna har varierat men ramarna har ändå hållits.

JK Rowling ingår i en stark brittisk tradition av författare som skapat alternativa sagovärldar, från JM Barries Neverland i Peter Pan, följd av CS Lewis Narniaböcker och JRR Tolkiens Sagan om ringen, som lockar både barn och vuxna. Böcker som också blivit lika framgångsrika filmer när den nya datortekniken gjort alla fantasifoster möjliga att framställa. Specialeffekterna firar verkligen triumfer i Harry Potter-filmerna.

Filmerna har mörknat allteftersom. Den vita magin och de roliga trollerierna har mer och mer fått ge vika för de mörka krafterna, som framställs med stor variationsrikedom.

Alla är de ju på något sett inkarnationer av Harry Potters stora motståndare, Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn, du-vet-vem, Tom Dolder, det vill säga den näslöse Voldemort, den onda trollkarlen som mördade Harry Potters föräldrar, spelad av en allt mer hatisk Ralph Fiennes. Harry Potter själv har allt mer utvecklats till en lidande frälsargestalt vars segrar kostar mer och mer blod.

Vi går lyckliga från biografen.

Ögonblicken av så kallad ”comic relief” har blivit färre allt eftersom det mörknar över Potterland. Därför har åtminstone jag kommit att sakna den löjliga mugglarfamiljen Dursley.

I de senare filmerna har den första spirande förälskelsen istället fått ta komikens plats.

Upplägget är ungefär detsamma i de första sex filmerna. Ett nytt skolår börjar på Hogwarts. Eleverna samlas. En ny lärare anländer. Ond eller god är frågan. Någonstans i Hogwarts mörka katakomber visar det sig ruva ett rysligt monster som Harry och hans vänner måste besegra genom att bryta mot skolans regler. På slutet belönas de istället för att bestraffas. Mönstret bryts i den sjunde filmen då de onda krafterna tagit över Hogwarts och trion befinner sig på flykt. Men i sista filmen är de tillbaka på Hogwarts igen för att utkämpa den sista striden. De ondas mål – att bara de med ”rent” blod ska få vara trollkarlar respektive häxor – får betraktas som underförstått.

Harry Potter måste både finna horrokruxerna, som ska förgöra Voldemort, och dödsrelikerna som gör ägaren till herre över döden. Slutstriden är spektakulär. Vi har ju sett datoranimerade arméer drabba samman tidigare, men här sparar man på krutet och låter striden bölja fram och tillbaka på ett sugande sätt som gör det osäkert in i det sista hur det ska sluta. Vi sitter trollbundna. Och det minskar inte intresset att den unga kärleken äntligen får komma till uttryck med några riktiga kyssar i stridens hetta.

Det hade varit lätt att upphöja Harry Potter på slutet, men istället förmänskligar man honom och gör därmed striden mellan gott och ont till något som angår oss alla och inte bara är något för den utvalde.

Man lyckas både sätta punkt för historien om Harry Potter och låta äventyret fortsätta för nya generationer av barn. Vi går lyckliga från biografen.