Betyg: 5 av 6

Var befinner vi oss egentligen? Vem säger vad?

”Caesar måste dö” är mer mångfasetterad än det mesta man kan se på duk eller skärm för tillfället, den spelar flerstämmigt på olika nivåer samtidigt.

Det börjar, låt oss anta det, i den romerska provinsen Macedonien. Året är 42 f Kr. Julius Caesars banemän har förlorat det avgörande slaget mot Marcus Antonius och Octavianus. Brutus kastar sig över svärdet och ligger död på marken. Hans motståndare prisar honom.

”Brutus var den bäste romaren av dem alla”, detta intygar Marcus Antonius i (Hagbergs översättning av) William Shakespeares ”Julius Caesar”. ”Varenda sammansvuren, utom han, / Drevs till sitt dåd av ilskan emot Caesar. / Han ensam gjorde det i ärlig mening / Och utav kärlek till sitt fosterland.” Ja, i själva verket var Brutus en sådan prydnad för mänskligheten att naturen själv kunde utropa: ”Det var en man!”.

Detta är inte okontroversiellt. Dante är, som bekant, av annan mening och placerar honom och Cassius tillsammans med Judas i Helvetets nionde krets, där Satan själv för evigt gnager på historiens vidrigaste förrädare. Men delvis tack vare Shakespeare ser vi numera på åtminstone vissa tyrannmördare med milda ögon. Och samtidigt ser vi, också i hög grad tack vare Shakespeare, den hänsynslöse maktspelaren och massmördaren Caesar som en tragisk hjälte. Detta är i sanning ett drama fyllt av motsägelser.

Så vi befinner oss alltså i själva verket på en teaterscen, och tidpunkten är ungefär nu. Applåderna smattrar. Skådespelarna tar emot publikens jubel, för att sedan motas bort från scenen av uniformerade vakter. De är fångar, visar det sig, på en italiensk anstalt med högsta säkerhetsklass. En efter en låses huvudrollsinnehavarna in i sina celler: Caesar i nummer 7, Brutus i nummer 4, Cassius i nummer 5.

Varefter vi flyttar oss ett halvår bakåt i tiden och följer rollbesättning för och repetitioner av denna klassiker. Och fångarna spelar med hetta och intensitet: de spelar sig själva, som spelar skådespelare, som spelar ett drama om självförgudning och alltings förgänglighet. De talar med många röster. Caesar, Brutus och Cassius uttalar repliker författade av Shakespeare; samtidigt bevittnar vi hur ett antal grova förbrytare gör dessa repliker till sina och iscensätter det nödvändiga mordet på en härsklysten och brutal alfahanne. De olika lagren lägger sig över varandra och samverkar likt de många skikten i en tusenbladstårta.

Ytterst handlar det, kanske, om hur konsten flyttar in i och lyser upp den mest repressiva miljö man överhuvudtaget kan tänka sig. Fångarna blir aktörer, söker och finner nya sidor av sig själva och sina liv. Nya perspektiv, nya insikter.

Betyder det att man blundar för begångna brott och på något sätt vanhedrar berörda brottsoffer? Nej, det betyder att man öppnar sig för en värld fylld av motsägelser.