Betyg: 2 av 6

Staden Woodsboro är vid det här laget en stark konkurrent till byn Midsomer om flest filmmord per capita. I den fjärde installationen av Wes Cravens slasherkomediserie återvänder den ursprungliga hjältinnan dit för att lansera en bok om att vara överlevare – lagom till årsdagen av Ghostfaces första mordvåg på tonåringar. Gissa vad som händer.

Sedan starten har skräckräven Craven skruvat Scream så att filmerna handlar lika mycket om genrens konventioner, som om själva morden.

Den här gången går metaaspekterna så långt, och drar in filmer i filmen, böcker och uppföljar- och nyinspelningskonventioner, att man nästan glömmer bort att man inte hoppar till i biostolen en enda gång.

Så efter några skrockande skratt (inte minst när Craven lustmördar Saws tortyrporr) och funderingar kring om Courteney Cox någonsin ska få en värdig karriär, påminns man om det som Scream aldrig har kunnat dölja: mördaren är inte det minsta läskig.

Och den fula masken hör – fortfarande femton år efter den första filmen – till slasherhistoriens sämsta.