Webb-tv
Mammut tar avstamp i en lyxvåning i New York, hemma hos det unga paret Ellen och Leo och deras åttaåriga dotter Jackie.
Betyg: 3 av 6
Det är synd om människorna. Det är inte första gången Lukas Moodysson konstaterar att Indras dotter hade rätt men sällan har det framgått så tydligt som i hans internationella storfilmsdebut Mammut. Här rör sig människor till synes utan kontroll över sin tillvaro. Alla försöker, alla vill så innerligt, men ingen lyckas skapa det liv de tänkt sig. I sina innersta tankar är de lika varandra: De älskar, de längtar, de saknar. Till det yttre är dock kontrasterna slående, för att uttrycka det milt.
Leo och Ellen är ett ungt par som bor med sin sjuåriga dotter Jackie i en spatiös New York-våning med takterrass, eldrivna skjutdörrar och hiss ända upp i hallen. Han är före detta datorspelsnörd som numera äger en spelsajt som drar in enorma summor. Hon är kirurg på en akutmottagning där hon natt efter natt försöker rädda liv. Jackie är vetgirig och begåvad och alldeles särskilt ivrig att lära sig tagalog, nanny Glorias språk.
Gloria sköter markservicen exemplariskt men saknar ständigt de två söner hon lämnat hos sin mamma i Filippinerna. Deras smärtsamma telefonsamtal får henne att börja tvivla på sina livsval: ger hon verkligen sina barn en bra start i livet genom att regelbundet skicka dollar eller borde hon vara hos dem fysiskt?
Mammut utspelar sig under några dagar som kanske kommer att förändra några människors liv radikalt, men som i ett större perspektiv inte förändrar ett dyft. Och det är det stora perspektivet som Moodysson vill anlägga. Liksom det lilla. Vidare vill han blottlägga kopplingarna mellan det individuella och det globala, såsom varje människas ansvar för att göra det rätta på hemmaplan men också våga se hur det står till i världen och göra något åt det. Det är inte lätt, det är tvärtom jävligt svårt, och Moodysson dömer inte de som misslyckas.
Han dömer inte Leo som reser i privatchartrat plan till Thailand för att skriva under ett 45-miljonerskontrakt med en sjutusendollarspenna med mammutben i skaftet. Han dömer inte Ellen som knappt träffar sin dotter och kompenserar sin frånvaro med ett dyrbart teleskop för att uppmuntra ett uppflammat intresse för astronomi. Eller den stränga mormodern i Filippinerna som läxar upp pojken som inte uppskattar sin mors uppoffringar.
Han konstaterar det märkliga i att vissa människor betalar för att äga andra människors kroppar en stund i teddybjörnsprydda knullrum. I att en basketboll tillverkas av fattiga människor i Filippinerna, därefter skickas till väst, köps av en fattig nanny från Filippinerna och skickas tillbaka till ursprungslandet där nannyns barn bor. I att människor kommunicerar via mobiltelefoner, över oceaner och kontinenter, men sällan möts fysiskt. Och det går inte att ta miste på att det gör honom ledsen och arg.
Tyvärr väcker han inte samma känslor i åskådaren. Jag vet att det är syftet med filmen men jag blir inte riktigt berörd. Inte så omtumlad som av Moodyssons tidigare filmer, som fått mig att skratta, gråta och/eller vämjas. Är det det stora formatet som skapar en distans till karaktärerna? Är det övertydligheten som denna gång tagit överhand över det subtila som gör att jag värjer mig mot känslorörelse? Eller är det helt enkelt så att mina förväntningar inför denna efterlängtade film är orimliga? Förmodligen är svaret ”ja, jo, antagligen” på alla frågorna.
Mammut är ett habilt stycke filmhantverk av idel duktiga medarbetare. Här har lagts ned möda och omsorg vid varje detalj. Den är genomkorsad av goda intentioner, kloka tankar och en beundransvärd iver att berätta något av vikt. På så vis är den en mycket Moodyssonsk film. Men den överraskar inte på det sätt som denne egensinnige, tjurige och makalöst begåvade regissörs filmer ska göra. Därav min besvikelse.
