Betyg: 5 av 6

Det är egentligen bara en enda tanke man behöver ta med sig in i salongens mörker för att till fullo uppskatta den nya installationen av Mission: Impossible: Vad det här handlar om är någonting som ligger närmare, låt oss säga en tivoliattraktion än ett teaterstycke. Det är mindre en fråga om bildberättande än om ett slags svårt avancerad bildsinnlighet.

Följaktligen är protester mot den absurda intrigen i och för sig förståeliga, men likväl missriktade. Ok, här har vi en galen svensk, en kärnfysiker som tolkar Darwin aningen hårt och som avser att sätta igång ett kärnvapenkrig för att snabba på evolutionsprocessen. Det är tossigt, men det spelar ingen roll; det är bara en förevändning.

Michael Nyqvist har säkert kul i sin skurkroll, men presterar inte något skådespeleri som låter sig recenseras på något meningsfullt sätt. Detsamma gäller Tom Cruise i huvudrollen, och det är bara som det ska.

Regissören Brad Bird kommer från animationsvärlden och har moderna Pixar-klassiker som Superhjältarna och Råttatouille på sin meritlista. Här har han främst trimmat bort onödigt fett och renodlat kärnverksamheten.

Agent Ethan Hunt är numera outsider på heltid. Han ägnar sig inte längre åt existentiella grubblerier eller livspusselbekymmer med en fru. Han flackar mellan metropolerna och löser omöjliga uppgifter: rymmer från ett ryskt fängelse, nästlar sig in i Kremls allra innersta, klättrar uppför och springer(!) utför Dubais Burj Khalifa, världens för närvarande högsta byggnad.

Ordinära actionfilmer av hamiltonsort försöker – ofta förgäves – hacka fram en dynamik i klipprummet genom att utsätta betraktaren för en brutal, audiovisuell bombmatta. Mission: Impossible framstår vid en jämförelse som actionfilmernas årgångschampagner. Här ligger dynamiken främst i det virtuosa arbetet med själva bilderna, som verkligen tål att tittas på: här skapar redigeringen rytm och klarhet istället för oreda och otydlighet.

Sekvensen som utspelar sig i och utanför Burj Khalifa är något av det mest svindlande spektakulära som någonsin har visats på en vit duk. Man glömmer att andas. Jag blir fortfarande helt kallsvettig bara av att tänka på det.

Men även den inledande rymningen från fängelset, operationen inne i Kreml och ett sent inbrytningsjobb under ett societetskalas i Mumbai med hjälp av metallunderkläder och kraftig magnet är på samma gång extremt spännande och lekfullt eleganta i all sin komplikation och vältajmade urverksprecision.