Betyg: 2 av 6

Många filmskurkar av simplare sort hungrar rätt och slätt efter pengar. Andra, till exempel sådana som befolkar James Bonds värld, är ambitiösare och strävar efter världsherravälde. Den Joker som i det längsta gäckar lagens väktare i den senaste Batman-filmen är en särling i sammanhanget och något av en filosof. För honom har oredan ett egenvärde. Kaos är hans livsluft.

Detta är alltså ingen kränkt offer-Joker som ömkar sig själv och hämnas gamla oförrätter. Bakom det kletiga clownsminket döljer sig ingen barndomstragedi utan bara en hård övertygelse om att människan i grunden är ond och ett raseri över allt mjäkigt hyckleri som hävdar motsatsen.

Han betraktar vår Batman som en stimulerande lekkamrat och omistlig motspelare, vilket sätter sin speciella skruv på filmens konflikt. Batman vill det goda, men ställer just därigenom till med problem för hela Gotham city. Bäst tjänar han kanske det goda genom att dra sig tillbaka, vilket är en tanke han umgås med.

Röster har höjts för en postum Oscar till Heath Ledger för Jokern, och det är onekligen en spektakulär gestaltning, fylld av alarmerande energi. Men runtomkring honom faller filmen i stora stycken sönder. Det är som om Jokern hade ett ödesdigert finger med även i manusskrivande och klippning: oredan tycks ha ett egenvärde.

Intrigen saknar all styrsel, actionscenerna är i alltför hög grad hackade i småstrimlor och saknar all elegans. The Dark knight är två och en halv timmes misshandel av goda råvaror.