Betyg: 2 av 6

Svenska dokumentärfilmer är ofta estetiskt innovativa, välberättade och tar upp originella ämnen på ett sätt som deras spelfilmssyskon sällan gör. Se bara på tre av årets bästa dokumentärer, Necrobusiness, Maggie vaknar på balkongen och En studie i mänsklig förnedring. Dessvärre händer det lika ofta att de ser ut som illa planerade Aktuelltreportage med ogenomtänkt dramaturgi – de är ämnade för tv-rutan men tar vägen över biografen.

Filmen om tonårige Mio, som när han var barn skickades av föräldrarna från Thailand till Sverige för att skaffa sig en utbildning och tjäna pengar till familjen, hör till den senare kategorin. Regissören Jonas Embring träffade Mio när han arbetade som fritidsledare på Henriksdalsberget och har följt honom länge, i tre år, under en tid då Mio går från haschrökande och våldsamheter till ett ordnat liv.

Dokumentärfilmens styrka ligger ofta i att den kan ta sig tid som ett vanligt reportage inte kan och därmed fördjupa bilden av sitt studieobjekt. Så blir inte resultatet här. Även om filmen bitvis ger ett fint porträtt av en kille som uppenbarligen har drivkraft och styrka att ta sig ur skiten – kanske tack vare kärleken till flickvännen eller saknaden efter föräldrarna, bådadera fångas varmt - så får vi bara glimtar av varför han gör sina val. Samma sak med Mios vänner: Embring väver in deras öden, men följer bara trådarna sporadiskt. Som bäst blir det när han fångar hur Mios bästa kompisar Jeffrey och Cedric skriver och framför sin musik, och vilken betydelse den har i deras liv.

Problemet är att Embring vill visa upp en verklighet som pågår här och nu i Sverige utan att kunna handskas med hur manipulerad den blir så fort hans kamera åker upp. Utan en stark regissörshand som ställer lite frågor om varför det ser ut som det gör får förortsklyschorna om stökiga, knarkande invandrarungdomar nästan fritt spelrum – precis som så många gånger förr.


Se istället: Modstrilogin av Stefan Jarl