Betyg: 4 av 6

Danskfödda Mia Hansen-Løve har varit verksam i den franska filmindustrin sedan tonåren. Hennes filmer kretsar kring separation, sorg och det vi kallar livets gång. En klyscha som är välgenomförd i ”Min ungdoms kärlek” – den täcker ett decennium men känns, på gott och ont, som om den utspelar sig under en och samma månad. Utgångspunkten är den första kärlekens låga och svallvågor. Camille (Créton) och Sullivan (Urzendowsky) är 15 när vi kliver in: mörklockige Sullivan med breda slaviska drag cyklande till kondomapparaten för att fylla på och återvända till sängen. Hon ser kärleken som en stråle ren hetta; han vrider på den som en Rubiks kub. Han reser bort, breven blir färre, och filmen intressantare när den istället fokuserar på hennes livsbrottning.

Det är smart och snygg fransk pratfilm. Och den lider, vilka brasklappar Hansen-Løve än kastar in, av gravt emotionellt underskott.

Hade ”Min ungdoms kärlek” legat på divanen, då hade jag bett filmen släppa fram det som döljs under malande ord och designkläder – för inte kan det väl bara vara dessa eviga nakna kvinnobröst?