Webb-tv
England, 1905. Angel Deverell är en talangfull ung författare som drömmer om framgång, berömmelse och kärlek. Men vad händer om alla hennes drömmar slår in? Premiär: 2008-06-05
Betyg: 4 av 6
Paradise. Så kallas huset som hägrar som drömmarnas mål för den unga Angel Deverell, engelsk specerihandlardotter någon gång vid förra århundradeskiftet. Utanför dess järngrindar står hon och drömmer med längtande blick, och det är om denna ouppnåeliga boning hon skriver skoluppsats när hon skall beskriva sitt hem. Trots textens uppenbara litterära kvaliteter renderar den henne bara en sur kommentar från läraren: det är ju inte sant. Men för Angel är och förblir sanningen fullständigt subjektiv; hon lever i och genom sin fantasi. Och författarinna, det tänker hon bli, kosta vad det kosta vill.
Sådan är upptakten till François Ozons senaste film, hans första engelskspråkiga, baserad på en roman från 1957 av Elizabeth Taylor (nej, inte skådespelerskan). Angel må vara hjältinnan, men hon är ingen speciellt trevlig person: måttlöst egocentrisk, halsstarrig, vasstungad – för övrigt inte så olik Scarlett O’Hara.
Angels litterära kometkarriär och vägen till drömmarnas förverkligande – liksom den oundvikliga vägen utför – målas här upp med breda penseldrag, i bjärta färger. Kläder och miljöer är utstuderat tydliga. Romola Garais gestaltning av titelrollen är likaså helt konsekvent, med idel stora känslor, suckar och storvulenhet – men mycket skickligt genomförd. Ty detta är filmmelodram i högsta potens, på gott och ont. Att Ozon dessutom är en kitschens mästare stod klart redan i hans tidiga film Sitcom. Angels karaktär ger också goda skäl för kitschen; det hela blir ungefär som en filmatisering av en av hennes romaner skulle ha kunnat se ut. Charlotte Rampling, en av regissörens favoritskådespelerskor, figurerar denna gång i en liten biroll. Plötsligt inser jag hur viktig hon är för Ozon: de är varandras motsats, och kontrasten är effektiv. Där hans berättargestik är yvig är hon istället nyanserad, subtil. Det blir tydligt till exempel i det ögonblick då Ramplings rollfigur – förläggarens hustru, som tidigare enbart varit skeptisk och avvisande – plötsligt visar en glimt av medlidande med Angels öde. Här vidgas filmen med ens mot en tragisk dimension.






