Betyg: 4 av 6
En lätt våg av fasa for genom min kropp när jag första gången hörde ryktas att Tolkiens ringtrilogi skulle bli film. Att förvandla denna storvulna, älskade saga till film måste anses som ett företag lika utsiktslöst som tillintetgörandet av självaste Härskarringen, ett mastodontprojekt lika dödsföraktande som kampen mot Mordor, och för att lyckas torde krävas en rejäl dos magi - samt en regissör vars mod tål att jämföras med Sam Gamgis. För till skillnad från Gandalf, som oavsett företagets framgång har ett evigt liv i sällskap med sköna alver att se fram emot, riskerar Peter Jackson kompakt förakt från världens alla fantasyfans samt en regissörskarriär i spillror.
Alla farhågor till trots tog resan en lovande början. ”Sagan om ringen”, som hade premiär för två år sedan, blev en imponerande inledning. Rollbesättarna hade gjort ett
fantastiskt arbete, likaså kostymörer och sminkörer; få kan ha blivit besvikna på hobernas, alvernas och trollkarlarnas gestaltning. Likaledes var filmen ett scenografiskt lyckokast; idyllen i Frodos soldränkta Fylke kontrasterades effektivt mot ondskans isande hemvist.
Rent dramaturgiskt överglänstes dock filmen med hästlängder av min personliga favorit, ”Sagan om de två tornen”. Här skapas nervfrestande spänning genom att berättelsen delas i två; den ena om Frodos väg till Domedagsberget och den andra om resten av brödraskapets krig mot Mordor. Den gradvisa laddningen inför slaget om Helms klyfta är en kittlande, plågsam njutning och Gollum är en datoranimerad schizofren älskling som borde bli första filmmonstret att emotta en oscarsstatyett.
Den avslutande ”Sagan om konungens återkomst”, så, utgör tack och lov inget annat än det megaklimax alla sannolikt har väntat sig, avslutningen som får de föregående delarna att framstå som stramt återhållna. Och det är förstås så det måste bli - på gott och
ont: Legolas måste balanserande på sin ena lilltå briljera med sin pilbåge uppe på en olifantrygg, Gandalf måste rida med ljusets hastighet på en superkungsörn och Gollum måste utkämpa en sista sprattlande strid mot en osynlig fiende invid randen av en kokande vulkan. Innehöll inte ”Konungens återkomst” mer av allt och mest av allt i filmhistorien skulle vi bli besvikna - att vi åtskilliga gånger drar på munnen åt dylika frosserier i kitsch hör inte hit.
Det som däremot inskränker behållningen av filmen är den uppenbara viljan att tillfredsställa samtliga i publiken plus alla deras vänner och bekanta: Män, kvinnor, barn - såväl romantiker som actionivrare, tolkienfans som mindre hängivna, machograbbar som feminister Det hela blir till en barnfilm för vuxna - alternativt vuxenfilm för barn - med lite tårögda kärleksscener, en hel del fåniga skämt, massor av matinéäventyr, ännu mer smaskigt våld samt inte mindre än fyra alternativa slut, varav något definitivt passar just dig.
Men må så vara. När jag
nyligen läste om Tolkiens ringtrilogi var det knappast den tematiska renheten, spänsten i språket eller komplexiteten i personteckningen som slog mig med häpnad, utan Projektet, det gigantiska bygget som faktiskt håller samman. Och det gör Peter Jacksons filmberättelse också. Här samsas köttsliga skådespelare med digitala, liveactionscener med animationer, här briljeras i klippteknik, färgsättning och scenografi, här sammanförs visuella inslag med ljudeffekter och musik. Sammantaget utgör Sagan om ringen-trilogin en hyllning till filmen som montagekonst, som ett medium som suddar ut gränser mellan fantasi och verklighet: I sig knappast någon banbrytande tanke. Det nya, häpnadsväckande, svindlande är däremot omfattningen, formatet, storleken - det KOLOSSALA.
