Betyg: 5 av 6

En ensam kvinna cyklar på en ödslig landsväg. Hennes ansikte är slutet, hennes tramp är bestämda. Hon kastar inga blickar åt sidan. Manusförfattaren och regissören Christian Petzold lyckas skapa en speciell atmosfär redan från första bildrutan. Det tar ett tag innan man lägger märke till att filmen inte har någon musik. Vi hör bara enstaka billjud, vinden i träden, en hund som skäller, vilket förstärker ensamheten kring kvinnan.

Men framförallt är det Nina Hoss, en av tysk films mest anlitade skådespelerskor i rollen som Barbara, som genom sitt återhållna spel håller spänningen vid liv filmen igenom. Vad har hon gjort? Vad försöker hon dölja för de ögon som följer henne?

Vi befinner oss liksom i Florian Henckel von Donnersmarcks film De andras liv i ett slitet DDR. Då var året 1984. Barbara utspelar sig några år tidigare. Men om personerna i De andras liv befann sig i centrum bland politiker och konstnärer i Östberlin så befinner sig Barbara långt ute i periferin i en icke namngiven landsortsstad.

Barbara är förvisad och har förflyttats från det stora lasarettet i Berlin till ett litet regionsjukhus. Barbara är skicklig i sitt jobb, men alltid iakttagen både på och utanför arbetet. Värdinnan kollar henne i dörrspringan. En man sitter i en bil utanför huset där hon bor och spanar upp mot hennes fönster. Med jämna mellanrum utsätts Barbara för brutal husrannsakan och kroppsvisitering.

Alla är medvetna om vad som pågår, men en tystnadens kultur råder mellan människorna. Bättre att inget säga än ett ord för mycket. Cigaretter och musik utgör ordlösa andningspunkter.

Barbara får så måningom en beundrare i den varma läkarkollegan André, men kan hon lita på honom? De möts i omsorgen om patienterna. Unga människor som rymt från institutioner eller försökt ta livet av sig. Om den äldre generationen verkar acceptera förtrycket så gör den unga generationen uppror, oftast med tragiskt resultat. En ung statligt ”omhändertagen” flicka, som rymt upprepade gånger tyr sig till Barbara. Även Barbara när en hemlig plan.

Men ju närmare hon kommer André och sin unga patient desto vankelmodigare tycks hon bli.

Regissören Petzold lägger sig genomgående vinn om att inte skildra människor i vitt och svart, i hjältar eller förrädare. Alla är sammansatta. Alla är människor. Till och med en Stasi-agent kan ibland behöva hjälp. Det finns en sorts givande och tagande mellan fångvaktare och fångar som skapar ett manöverutrymme men bara till en viss gräns, förstås. De som befinner sig i frihet på andra sidan DDR-gränsen drar sig inte heller för att ibland utnyttja situationen till egen fördel. Till slut ställs ändå Barbara inför ett avgörande val.

Livet i DDR tycks fortsätta att fascinera en ny generation tyska filmskapare. Petzolds film kompletterar De andras liv genom att visa de val även vanliga människor – utan kontakter med den högsta makten – ställdes inför i DDR och fortfarande ställs inför i liknande diktaturer. Framförallt handlar Barbara om den svåra konsten att behålla sin medmänsklighet när man är satt under press.