Betyg: 5 av 6

Nästa varje dag läser vi i tidningarna om misshandel, mord och meningslöst våld på gatorna - oftast med ungdomar inblandade. Någon riktig förklaring på de till synes helt hämningslösa slagen och sparkarna har ännu inte getts. Det tycks som om gränslösheten blivit norm.

Josef Fares ger nu sitt bidrag till debatten - för jag tror att det här är en film som passar att visa som just en inledning till en diskussion. Men inte heller han har någon förklaring.

Men han går inte i den vanliga fällan att skildra detaljerat våld i så kallat avskräckande syfte. Även om det skrivits mycket om den realistiska inspelningen, som skedde i kronologisk ordning, visas mycket lite våld. Svarta bildrutor överlämnar oss åt vår fantasi. Istället visas desto mer av effekterna av våldet.

Leo firar sin 30-årsdag tillsammans med flickvännen Amanda och kompisar. På hemvägen möter Leo och Amanda en stöddig typ som börjar stöta på Amanda. När de lamt vädjar om att bli lämnade i fred ökar hotelserna. Och när de tror sig säkra blir de upphunna och beskjutna.

Efteråt stannar tiden för Leo. Om och om igen upplever han den förfärliga natten utan att kunna komma vidare. Leonard Terfelts ansikte stelnar i ett oseende tomt uttrycket, i chock. Vännernas valhänta tröst räcker inte. Terapeutens goda råd hjälper inte. Enda sättet för honom att ta sig ur förestelningen blir tanken på hämnd. Och till slut får han med sig sina vänner Josef och Sahab på att ge igen.

Jag tror att tanken med att låta skådespelarna har sina egna namn och låta Josef Fares pappa också spela han pappa är att förstärka identifikationen och känslan av att - det kunde vara mig det handlar om. Leonard Terfelt filmdebuterade i Jalla! Jalla! liksom Josef Fares pappa Jan Fares. Shahab är en gammal kompis till Josef. Och så Josef Fares själv. Josef Fares familj blir på något sätt också vår familj.

Hämndodyssén i filmen leder ingen vart. Tvärtom slår den tillbaka med fruktansvärd kraft. Ont blir värre. Filmen blir en varningssignal mot det skenande våldet.

Men man kan också förlägga en del av skulden på omgivningen, som faktiskt inte har något bättre alternativ än hämnd att komma med. Leo lämnas i fred istället för att någon tar tag i honom.

I sin förra film om flyktingpojken Zozo lät Josef Fares sin fantasi blomma i magiska bilder. Här är dv-kamerans grågröna foto närmast dokumentärt.

Leo kan kännas entonig jämförd med Josef Fares tidigare betydligt mångfacetterade filmer, men det är en ton som skär som en kniv. Ingen lämnar biografen oberörd.