Betyg: 5 av 6

Svensk barnfilm ägnar sig sedan en tid tillbaka mycket åt återvinning: ett framgångsrikt radioprogram som sedan blivit framgångsrik bok blir film, eller en gammal matinéklassiker filmatiseras på nytt. Eller, som i fallet med LasseMajas detektivbyrå: bokserie blir tv-serie blir långfilm. Personligen brukar jag efterfråga nya historier, originalmanus, fräschör inom barnfilmen. Återvinning får ofta ett slätstruket, lite ängsligt, resultat.

Så icke Kameleontens hämnd, som undertiteln till långfilmen om Lasse och Maja lyder. Till stor del, tror jag, tack vare att filmen, sitt väl inarbetade koncept till trots, bygger på just ett originalmanus; påhittigt och vattentätt komponerat av Sara Heldt. Här pressas således inte en rad olika episoder in, utan dramatiken byggs enligt klassiskt manér upp ända fram till det epilogartade slutet.

Den av mystik mättade berättelsen om hotet som tycks riktat mot polismästarn, myten om hertig Valle som en gång grundade den lilla staden, mystiska män i förunderliga förklädnader, dubbelgångare, ödlor, vindpiskade fyrtorn och Lasse och Maja som försöker finna reda i alla dessa lösa ledtrådar är en av filmens stora behållningar. Man har inte tråkigt en sekund. En annan är rent visuell, för sällan ser man en så väl genomtänkt och påkostad kostym och scenografi, därtill återgiven med ett känsligt foto som gör varje detalj rättvisa – i en svensk barnfilm. En tredje är den suveräna rollbesättningen. Och bland skådespelarinsatserna bara måste man höja samspelet mellan Tomas Norström i rollen som den snällmesige polismästaren och Jakob Ericksson som den genomonde skurken Conny Kameleont till skyarna. Inte kunde jag ana en sådan plasticitet i deras ansikten! Inte trodde jag att Ericksson med sådan övertygelse kunde imitera såväl Don Corleone som Jokern!

Ja, här finns skoj för vuxna. Men, garanterat, ännu mer skoj – och spänning – för de yngre. Gänget bakom Kameleontens hämnd – för detta framstår i väldigt hög grad som frukten av ett nära och lyckat samarbete – har skapat en familjefilm som till snittet är klassisk men ändå känns ny. Återvinning när den är som allra bäst.

Malena Janson