Thomas Turgoose får ge liv åt Shane Meadows i den självbiografiska berättelsen This is England.
Betyg: 6 av 6
England, sommaren 1983. 12-årige Shaun (Turgoose) har förlorat sin far i Falklandskriget och lever med sin mamma i en håla full av gråa betonghus. Han mobbas i skolan när han på sista skoldagen dyker upp i utsvängda byxor och stickad tröja med ekorrmönster. Resten av skolgården är ett myller av ska-pojkarnas svarta kostymer och new wave-flickornas hår. På vägen hem träffar han några skinheads i en gångtunnel och gängets ledare Woody (Gilgun) tar Shaun under sina vingar. För gänget handlar allt om stil och musik – de bär Fred Perry-tröjor, Ben Sherman-skjortor, Dr Martens-skor och perfekt uppvikta jeans. De lyssnar på ska och reggae och väggarna i deras pojkrum är täckta med omslag från vinylsinglar. Tillvaron går ut på att ha kul och det finns inga ideologier med i bilden.
Men så dyker Woodys kompis Combo (Graham) upp efter ett fängelsestraff, med nya idéer om ett hotat England i bakfickan. Det delar genast upp gänget – på ett slugt vis utmanövrerar han Woody, medan Shaun i Combo ser en fadersgestalt. Han är smart, manipulerande och psykotisk. Och trots att Combo själv talar mot kriget – England skall skydda sig mot ”pakis”, inte kriga i Argentina – så är hans labilitet och dyrkandet av politiskt våld del av en poäng som Meadows gjorde redan i sin förra film Dead Man‘s Shoes: en nation som för krig på främmande strand får alltid kriget tillbaka, i en eller annan form.
Shane Meadows växlar mellan tablåbilder som fångar atmosfären av det fula England långt ifrån London (i filmen nämns staden som om den var en exotisk plats). Det förklarar varför stilen som gänget håller benhårt på är så viktig; det är enda sättet att stå emot omgivningen. Regissören tvekar heller inte för känslomässiga närbilder och har rollbesatt filmen med utstuderade karaktärer som alla har sin egenhet och imponerar framför kameran.
13-årige Thomas Turgoose med sitt lillgamla ansikte och sina uppstudsiga pojkögon är helt magnetisk – han är om inte en naturbegåvning så ett förkroppsligande av rollen. Samspelet mellan skådespelarna, matchar också regissörens öga för detaljer. Shauns interaktion är friktionsfri: vare sig det gäller att vara mammas trulige grabb, hänga med fadersgestalterna, vara en i gänget eller pröva den gryende sexualiteten med den tre år äldre (och 40 centimeter längre) flickvännen Smell (Hanson).
Den avgränsade uppväxtskildringen – filmen börjar och slutar i juli – då en pojke lämnar barndomen är en klassiker med självklara referenser till Kes – falken och De 400 slagen. Men This is England är mycket mer; filmen fyller utrymmet med politik och populärkultur så att referensramarna hotar att sprängas hos inbitna anglofiler. Radioapparaterna läcker tal av Margaret Thatcher, nyheter om Falklandsöarna och samtidshittar som Soft Cells Tainted Love. Soundtracket är en oklanderlig blandning av ska, reggae, oi-punk och soul – ja, till och med klottret är perfekt med ett ”Maggie is a twat” sprejat på den lokala kyrkfasaden.
Samtidsförankringen säkras övertygande med tv-bilder på upplopp, diskotek, demonstrationer, arkaiska dataspel, Falklandskriget och – mest av allt – järnladyn själv.
Men This is England är också en samtida film. Slutscenens symboliska skrotande av nationen är mer än Shauns personliga uppgörelse. Det är en postnationell knuten näve och en framåtblickande, kraftfull avslutning på ett modernt mästerverk.
