Lukas Moodysson är inte bara Sveriges just nu bäste filmregissör, han är den smartaste också. Efter osannolika framgångar med uppkäftiga Fucking Åmål och därpå följande skyhöga förväntningar inför uppföljaren gör han Tillsammans, en pärla till må bra-film som, tack vare en helt annan tematik, teknik och attityd, inte går att jämföra med debuten.
Tillsammans blev lika populär som Fucking Åmål, inte minst utanför Sveriges gränser, och således har vi nu, när Lilja 4-ever har världspremiär, åter skyhöga förväntningar. Då gör han det igen; Moodysson avväpnar oss genom att brisera en film som inte är jämförbar med de tidigare eftersom den inte har något gemensamt med dem, utan adresserar andra känslor och tankar och kräver nya adjektiv i bedömningen.
Ingen kan alltså säga att Lilja 4-ever är bättre eller sämre än Moodyssons tidigare filmer, men jag säger att det är en av de starkaste filmer som någonsin gjorts. Redan första scenen; bilderna av en ung blåslagen flicka på stapplande flykt ifrån något, ackompanjerade av tung stark Rammstein-rock, tar tag i hjärtat och magen och vidhåller sedan sitt grepp de två timmar filmen varar och långt därefter.
Historien i sig är mycket enkel: Sextonåriga Lilja bor med sin mamma i ett slitet bostadsområde någonstans i det som en gång var det mäktiga imperiet Sovjetunionen ­ numera en hög sociala och ekonomiska spillror. Lilja bubblar av förväntan medan hon packar sin väskaâ om några dagar ska hon flytta med mamma och styvfar till USA ­ frihetens, Britney Spears och Michael Jordans lycksaliga hemvist. Men det blir inte som Lilja tänkt sig. Mamma far utan henne för att rekognosera, mamma hör inte av sig, mamma säger upp sitt föräldraskap och allt Lilja har kvar är ett råttbo till lägenhet, en kompis att sniffa lim tillsammans med och en kropp att sälja för att få ihop till mat.

Men så, när allt verkar som dystrast, dyker Andrej upp. Han är ung och vacker, älskar Lilja och vill att hon ska följa med till Sverige, där han arbetar. Sen blir det långt dystrare än tidigare; det går käpprätt ner i ett träsk av pengahunger, tvång, kättja, förnedring, svek och förtvivlan. Om Liljas enda tröst brukade vara drömmen om Väst, blir det i Väst en befrielse att leka död.
Moodysson visar i Lilja 4-ever, precis som Lars von Trier i Breaking the waves eller Dancer in the dark, en makalös förmåga att manipulera åskådaren. Vi går villigt, eller snarare omedvetet, på alla de filmiska knep en riktigt skicklig regissör kan ta till för att få oss att känna den helvetiska hopplöshet Lilja, Bess eller Selma upplever. En av de starkaste scenerna till exempel, när Lilja gråtande rusar efter bilen som för modern bort från henne för alltid, förstärks till det yppersta av slow motion och smäktande Vivaldi-toner.

Ändå blir det aldrig för mycket av det onda, utan ett genomgående äkta patos höjer filmen ovan patetiken, så att det blir omöjligt att värja sig eller avfärda filmen med ironier. Till detta bidrar också i hög grad Oksana Akinsjina, som inte spelar, utan är Lilja. Jag anade det redan när jag såg henne i Sergei Bodrovs Systrar: denna unga flicka har, i än högre grad än Björk i Dancer in the dark, det sällsamma och sällsynta fotogeni som får bioduken att skimra när hon ler och åskådaren att rysa av medkänsla när hon gråter.
Det som framför allt skiljer Moodyssons från von Triers undergångssagor, och gör den så mycket hemskare, är förankringen i verkligheten. Medan vi sitter i biosalongen och njuter och plågar oss igenom detta mästerverk, sker utanför just det Lilja råkar ut för ­ kanske bara några kilometer eller mil ifrån oss.

Moodysson själv har sagt att Lilja 4-ever var tänkt att handla om Guds godhet, men att verkligheten trängde sig på och ändrade hans intentioner. Men där finns ännu spår av en försoning, ett hopp, för in i det sista behåller Lilja sitt hjärta, det enda som inte kan köpas i en värld där allt annat är till salu.