Betyg: 4 av 6
För en tid sedan satt jag och en vän och tittade på T2. Min sömniga kommentar till scenen då Robert Patricks supercyborg kapar en lastbil, och liksom i förbifarten sticker ner en harmlös chaufför, löd på ett ungefär: Vad taskigt, han kunde väl ha nöjt sig med att bara putta undan honom. Min vän svarade då, efter att som en äkta nörd på allvar ha begrundat händelsen, att Patrick är ett dataprogram och att det mest rationella handlingsalternativet, med tanke på målet, förmodligen var att döda chauffören.
Så är det naturligtvis. T-1000 är en maskin. Det mekaniska mordet av lastbilschauffören, som i en blödig människas ögon förefaller onödigt, ja, taskigt, är betecknande för Terminator-filmernas tjusning. Den teknologiska överlägsenheten, den maskinella målmedvetenheten och den totala avsaknaden av känslor gör mördarcyborgerna till nog så skrämmande filmskurkar, men det är enkannerligen ursprunget, det faktum att de är mänskliga experiment, en stålhård förlängning av vår egen teknikberusning, som gör dem oförglömligt mardrömslika och ständigt aktuella. Det som slår slint är cybernetiken, det vill säga vetenskapens övermodiga ansatser att låta olika teknik- och kommunikationssystem styra och leda sig själva.
Hotet är ingen utomjordisk skramlande robotarmé, utan ett slags urspårade, oresonliga artefakter. Hotet är vi.
Nå, detta är knappast någon anmärkningsvärt originell intrig, fråga doktor Frankenstein vad han har att säga om saken. Eller för den delen Prometheus. (Generalen som i Terminator 3 låter maskinerna komma till makten liknar också misstaget vid att ha öppnat Pandoras ask). Men James Cameron, som både skrev och regisserade de två första Terminator-filmerna, hängde på den bekanta berättelsen en skinnpaj, och laddade med krut, solbrillor och österrikisk muskelmassa, med kvicksilver, motorcykeljakter och Guns‘n Roses, och levererade två av filmhistoriens tyngsta actionäventyr. Det är inte utan att man tycker synd om Jonathan Mostow, som fick uppdraget att regissera ”Terminator 3: Rise of the machines”.
Domedagen har försenats, men inte förhindrats. Detta besked ger Schwarzeneggers beskyddarrobot till den håglöse, kringdrivande John Connor (Stahl, som är betydligt bättre än den flummige Furlong), som trott att han undkommit framtidens profetior om att han en dag ska leda människorna till seger i en slutlig kamp mot maskinerna. En ”kvinnlig” mångformig cyborg (Loken), T-X, har skickats tillbaka i tiden för att ta kål på Connor och dennes framtida medhjälpare. En av dem är veterinärassistenten Kate (Danes), som tvingas ut på en våldsam räddningstur tillsammans med Connor.
Visst verkar Mostow i Camerons skugga. Det är lika ofrånkomligt som filmens domedag. Jakttemat är detsamma, framför allt känns det igen från T2, med en cyborg som förföljer en annan, och där emellan de ömtåliga människorna, vars särart gång på gång avtecknas mot robotens datoriserade förnuft. Referenserna, varav flera skämtsamma, till de tidigare filmerna är så många att de uttrycker underdånighet och uppgivenhet inför Camerons stordåd, vilket bestjäl Terminator 3 på välbehövlig självständighet. Här uppstiger en lukt från konserveringsmedel.
Men förutom denna odör och att filmen känns en aning rumphuggen lyckas Mostow sätta hygglig fart på sina terminatorer. Han förstör massor av hus och bilar, men är snäll nog att censurera blodvite.
Dessutom är ju Arnold med, och det borgar för explosiv kvalitet, även om han erkänner att han är ”en föråldrad modell”, vilket får en att undra om han pratar om sin rollfigur eller sig själv.
