Betyg: 5 av 6

Jag älskar konsekvent genomförda filmer. Filmer som bärs av en Idé som lyser fram i varje scen såväl innehållsmässigt som visuellt. Red riding hood är en sådan film.

Catherine Hardwicke, som tidigare regisserat råa Tretton och kitschiga Twilight, verkar inte ha avvikit en tum från sin ursprungliga plan med denna saga som de flesta av oss känner via Bröderna Grimm men vars ursprung kan spåras flera tusen år tillbaka, till Afrika. Hennes gedigna erfarenhet som produktionsdesigner är också märkbar i den minutiösa scenografin. Resultatet är en estetiskt häpnadsväckande film som darrar av återhållen åtrå, närapå sprängs inifrån av symbolisk laddning och ständigt balanserar på en tunn lina mellan det outhärdligt patetiska och det outsägligt coola.

Det mesta känner vi igen: en ung flicka, en gammal mormor/farmor, en varg. En röd kappa, en korg med mat, en jägare. Det Hardwicke gör är egentligen bara att kasta om rollerna och därmed tolka berättelsen ur ett samtida perspektiv som inte så lättvindigt delar in världen i gott och ont: Också en bedårande liten flicka kan slakta en gosig vit kanin, också en kärleksfull farmor kan ha hotfulla hemligheter. Och visst har Rödluvan möjligheten att välja vargen, och allt den står för av förbjuden lockelse, framför plikten att leverera vin och kakor till sin gamla släkting?

Handlingen är placerad i en liten by någon gång runt 1600-talet, då skräcken för Hin Håle var kompakt och generöst späddes på av kyrkan. Sedan urminnes tider har byn plågats av en fasansfull varulv till vilken de bästa djuren offras varje fullmåne – men när en flicka hittas dödad står det klart att besten vill ha mer. Den vill ha Valerie (Amanda Seyfried), den unga skönheten som älskar Peter, är bortlovad till Henry men alltså krävs av odjuret.

Sedd som en äventyrsfilm vilken som helst framstår Red riding hood förmodligen som en enda lång fantasyklyscha om kärleksproblem, vackra människor och pratande djur.

Men varför se den så när här finns ett så rikt undre betydelseskikt som bönar om att få upptäckas? Här skapas ett oerhört spännande möte mellan det ordknappa, gammaltestamentligt karga innehållet och den visuellt avancerade formen.

Den vita oskulden, den röda synden och den mörka skogen är bara några av de arketypiska koder som genomsyrar filmen och med våldsam lekfullhet dras till sin spets. Och som man har oförskämt roligt medan man uttolkar.