Betyg: 5 av 6

Ibland uppstår svårkalkylerade effekter av ett konstverk när det upplevs vid rätt tid. Dokumentären Man on wire, om fransmannen Philippe Petit som 1974 utan tillåtelse gick på lina mellan World Trade Centers tvillingtorn, är istället ett exempel på ett verk som skapats utifrån en precis ekvation. Det är en film som inte hade varit särskilt intressant innan terroristattackerna 2001, och möjligen inte kommer att vara det för framtida generationer utan samma starka känslor investerade i händelserna på nedre Manhattan den där septembermorgonen.

Vilket inte gör det till en sämre film – tvärtom. Den atmosfär som skapas här bygger på mötet mellan en mänsklig prestation och den symboliska tyngd som idag finns i World Trade Center – tvillingtornen har i vår tid en laddning som överträffar bilderna av mordet på John F Kennedy.

Som dokumentär är det ypperligt till berättelse och form – en blandning av snyggt dramatiserade förberedelser inför kuppen, arkivmaterial på Petit lindansande mellan Notre Dames torn, och byggandet av skyskraporna. Med suggestivt pianoklink och driven musik värdig den thriller Man on wire stundtals är.

Och Petit har en manisk energi och självupptagenhet som driver på. Man anar att fakta är fiktion; man häpnar över karisman som suger in vänner och storögd flickvän i det vansinniga projektet – men man bryr sig inte för det gör en bättre film.

Men det bästa med Man on wire är att tornen på grund av Petits besatthet under 90 minuter får stå för hopp och utopi. Mörkret som har samlats kring bilden av dem rinner av – och de står där som en fantastisk mänsklig prestation i sig.