Betyg: 5 av 6
Man kan fundera över titeln, troget översatt från originalet, på Claude Chabrols film om utredningen av en korruptionsskandal efter ett mönster hämtat från 1990-talets Elf Aquitaine-härva.
Är det verkligen undersökningsdomaren Jeanne, spelad av Isabelle Huppert med den norskfödda Eva Joly som partiell förlaga, som berusar sig på makt och missbrukar den för att tillfredsställa ett fördärvligt beroende? Hon har ju trots allt ett jobb att sköta, och med det följer ofrånkomligen makt att utöva. Om hon avstår, uppstår naturligtvis ett vakuum som någon annan med en helt annan och troligen föga samhällsnyttig dagordning bums fyller.
Visst, hon är liksom Fantomen hård mot de hårda, men finns det någon anledning att klandra henne för det? Varför skulle hon använda silkesvantar? Och visst, hennes arbetstempo och de risker som följer med yrket främjar knappast den äktenskapliga lyckan, men är inte hennes självömkande make litet i våpigaste laget? Borde han inte stötta henne istället för att gnälla hela tiden?
Så kanske är det istället den kriminella gubbklubben vars medlemmar Jeanne häktar och förhör som är de rusiga maktmissbrukarna i sammanhanget. Och efter maktens rus följer maktens baksmälla.
Men i de bästa av filmer behöver det ena inte utesluta det andra. Detta skenbart enkla och schematiska scenario rymmer flera olika perspektiv.
Den berusande makten är en potent drog som gradvis berövar missbrukaren kontakten med verkligheten. Och för att ytterligare komplicera saker och ting är den undanglidande som tvålen i badvattnet. I ena ögonblicket håller man den i säkert grepp, i nästa har den halkat iväg och försvunnit ur sikte.
Dessutom är Jeannes makt begränsad: hon har chefer över sig och dessa ingår i sin tur i det mäktiga nätverk som är under utredning. Hon själv är, med andra ord, en del av det system hon bekämpar. Hon har under sin karriär låtit sig användas, och det egna klättrandet har helt skett på maktens villkor av det enkla skälet att det inte finns några andra. Jeanne förlorar kontrollen över både utredning och privatliv när det ena lagret av bister ironi läggs ovanpå det andra.
Det intressanta med den här gestalten är att hon, i likhet med Eva Joly, är en outsider i dubbel bemärkelse: dels som kvinna i den värld där kompetens alltid bär kalsonger, dels som uppkomling. Hon har gift sig in i det högre borgerskapet och aldrig gått i de fina skolor där kontakter knyts och koder präntas in. Hon är litet av en maktens pittoreska maskot som plötsligt börjar bita den hand som föder henne när hon envisas med att ta lagens bokstav på blodigt allvar.
Isabelle Huppert spelar fram hårdheten och skörheten med en torrt fräsande svetslågeintensitet. Hennes Jeanne är en överlevare, förebildlig i vissa avseenden, men till ett högt pris. Och till vad nytta?
Själv skulle jag med spänd förväntan se Huppert skala potatis i två timmar, och kan inte annat än ge mig hän åt Maktens rus.
