Betyg: 4 av 6

Mannen längst bak i publiken kan inte slita blicken från kvinnan på scenen. Han heter Leonard Feather (Ralph Bernard), amerikansk kompositör och kritiker, och vill värva den unga Monica Zetterlund till en jazzklubb i New York. Hon tackar ja, trots att spelningen är i julveckan. Hennes förväntansfulla femåring står redan hemma hos mormor och morfar i Hagfors och bakar pepparkakor. Morfar (Kjell Bergqvist) verkar nöjd över att ännu en gång få gräma sig över dotterns strulighet: ”Har du tänkt på Eva-Lena?!”

Här nånstans har vi kärnan i Peter Birros manus: En snygg, begåvad och lite hunsad sångerska som vill bli sedd och älskad, eftersom hennes pappa aldrig sett och älskat tillräckligt. Ångesten och det ständigt dåliga samvetet för att hon inte hinner ta hand om sin dotter dövas med karlar och för mycket sprit.


”Monica Z” är ”inspirerad av” Zetterlunds liv mellan cirka 1959 och 1974, när växeltelefonisten från Värmland bokade en hedersplats i Sveriges artistelit, som på den tiden hade lite mer radikala förtecken: Vilgot Sjöman, Tage Danielsson, Hasse Alfredson, Lena Nyman, Povel Ramel, Beppe Wolgers och Arne Domnérus passerar revy. De här birollerna är ett slags nödvändigt ont. Vissa blir mest pappfigurer i naturlig storlek.

Edda Magnason, själv artist, är däremot helt självklar i huvudrollen. Porträttlik, ja, fallenhet för skådespeleri, absolut. Men det är rösten som gör det. Magnason hittar det rätta djupet och den lite sardoniska glimten i sången som på en nanosekund får en att koppla till Monica Zetterlund. Örhängen som ”Monicas vals” och ”Trubbel” får ta plats och tid. Musiken är på riktigt, arrangerad och delvis framförd av Grammisbelönade pianisten och kompositören Peter Nordahl.

Däremellan är det mycket ”jämmerklang” som Monica Zetterlund själv uttryckte det. Peter Birro har gjort ett effektivt urval av livspusselbitar, och danske Per Fly (”Bänken”, ”Arvet”) trycker på de ömmaste punkterna. Numera gråter jag sällan på bio, men det här är ett undantag.

Den första resan till New York blir en illustration av hur tufft det var (och är) för en mamma ur arbetarklassen att göra karriär. Men också av den tidens rasism. Showen läggs ner eftersom Feather bokat våghalsigt och satt ihop den vita sångerskan med en svart trio – skandal. Monica försöker bonda med Ella Fitzgerald men blir avspisad och flyr med darrande underläpp. Hon far hem förödmjukad: Eva-Lenas jul blev förstörd helt i onödan.

Jag blir verkligen tagen av nederlaget i New York – sån typisk otur för en hårt strävande kvinna! Jag drabbas av plågsam igenkänning med det dåliga mammasamvetet. Men när jag kommit ut i dagsljuset blir jag snarare irriterad över att man spelar så hårt på de här strängarna. I verkligheten fixades nya musiker. Monica Zetterlund blev kvar i USA i tre månader, sjöng i direktsänd tv för 40 miljoner tittare och hann spela in ett fullängdsalbum (som dock lades i malpåse.)

En biografisk film behöver inte vika sig för några autenticitetskrav. Det måste finnas en engagerande tråd som bottnar i det privata. Det dåliga självförtroendet och det gnagande samvetet var något som Monica Zetterlund själv lyfte fram när hon talade om sitt liv.

Att hon i slutändan ofta fick som hon ville, ställde krav och bossade med såväl skivbolagsdirektörer som älskare framgår också med all önskvärd tydlighet. Ändå skaver det lite att bilden av hennes musikaliska glansdagar stakas ut som en vemodig romantisk komedi, där jakten på en lämplig man och den såriga relationen till pappan och hembygden överskuggar allt det andra.