Betyg: 4 av 6
Emma Watson spelar Hermione Granger, Daniel Radcliffe spelar Harry Potter och Rupert Grint spelare Ron Weasley.
Drygt ett och ett halvt år har gått sedan senaste filmen om Harry Potter när det nu, till mångas stora lycka, äntligen är premiär för ”Harry Potter och fången från Azkaban”. Sedan sist har en rad förnyelser såväl framför som bakom kameran genomförts, vilket skapar en frisk dynamik som får filmberättelsen om den unge trollkarlen att växa med sin publik. När filmen tar sin början lider sommaren mot sitt slut och efter ett konfliktfyllt lov hos Harrys olidliga mosterfamilj Dursleys är det åter dags för terminsstart på Hogwarts skola för trolldom och häxkrafter. Redan på tågresan dit anar Harry, Hermione och Ron att det kommer att bli ett annorlunda skolår. Och mycket riktigt: Den farlige mördaren Sirius Black har rymt från fängelset Azkaban och är på jakt efter Harry. De fasansfulla dementorerna, som med sina dödskyssar kan släcka liv, kringgärdar skolområdet. Den nye läraren i försvar mot svartkonster beter sig underligt. Och vid terminens första lektion i spådomskonst får Harry oroväckande järtecken i tebladen. Det blir ett år fyllt av faror och konflikter av alla de slag – problem som inte ens Harry Potter med sitt trollspö och sin utvaldhet kan lösa.
Och är det inte just häri som styrkan i berättelsen om Harry Potter ligger? Att den unge hjälten inte är klassiskt hjältemodig, inte rår på alla onda krafter – eller, för den delen, rår på sina egna känslor, dels av sorg och ilska gentemot sitt förflutna, dels av hypernormal tonårsångest. Dessa känslor börjar man ana här i tredje delen, då Harry och hans kompisar hunnit bli tretton, och det är i hög grad dem som Alfonso Cuaron, som ärvt regissörsuppdraget efter Chris Columbus, tagit fasta på. Resultatet är en mer realistisk film än föregångarna, där äventyr och magi delvis står tillbaka för skildringen av mänskliga relationer. Barnens repliker faller naturligare än tidigare, professor Dumbledore (som efter Richard Harris frånfälle spelas av Michael Gambon) är mindre majestätisk, Harrys döda föräldrar framstår som vanligare, mindre helgonlika. Symptomatiskt bär eleverna vid Hogwarts sina skoluniformer – slängkappor och höga hattar – endast när de måste; på fritiden är det jeans och tröja som gäller.
Naturligtvis finns magin där också. Liksom tidigare inlemmas den skickligt i berättelsen, ibland med humor, ibland med största allvar. När Harry far fram över det anslående skotska landskapet på en hippogriff (ett slags korsning mellan häst och rovfågel) tangeras förstås kitschen, men det kompenseras med råge av den svindlande sekvensen då Harry och Hermione för att ställa saker tillrätta reser i tiden och ser sig själva i förfluten tid. Också i scenografin finns magin ständigt närvarande. Här har det slottsliknande Hogwarts byggts ut till en mindre värld av luftburna och underjordiska gångar, levande tavlor och onåbara torn, omgiven av hemliga skogar, vindpiskade hedar och svarta, dimhöljda tjärnar.
Men denna värld ryms inte i en två timmar och tjugo minuter lång film. Problemet med ”Harry Potter och fången från Azkaban” är, kanhända smickrande nog, att den är åtminstone tjugo minuter för kort. Trots välbehövliga förkortande avvikelser från J K Rowlings litterära förlaga händer det alltför mycket alltför snabbt, somligt rentav obegripligt för den som inte läst boken. Kanske är komprimeringen av filmen gjord av hänsyn till de mindre barnen, som inte orkar sitta stilla för länge i en biosalong. Det är i så fall helt feltänkt, för detta är ingen film för de mindre. För min prepubertala bisittare, som slukar såväl Harry Potter som KP:s ”kropp och knopp”-sidor, var den däremot nästintill perfekt.
