Betyg: 4 av 6
Som en klassisk ouvertyr – en sammanfattning av vad som komma skall – fungerar den fyndiga förtextanimationen till Miko Lazics debutfilm Made in Yugoslavia. Det är drastiskt, roligt, våldsamt, hårdkarikerat. Som den film som sedan följer: berättelsen om de tre bröderna Petrovic, Draco, Saro och Petar, från 1965 i Serbien, deras resa till Sverige och deras liv där fram till 1992, inbördeskrigets år. Berättare, fast det till en början döljs skickligt, är Petars son Mihajlo, en pojke betydligt vuxnare än sina föräldrar och farbröder. Mihajlo vill bli författare.
Bakom det uppsluppna och hektiska tempot är Made in Yugoslavia en identitetsfabel, och en övertygande sådan. Mihajlo, invandrarpojken som varken är riktig svensk eller riktig serb lägger pussel med sin härkomst, ”Jag skriver bara om hur det känns att vara jag, ingenting jag valt själv”, säger han när hans familj misstänksamt granskar hans manus. I centrum står Mihajlos egocentriske machopappa Petar och hans teatrala försök att ta livet av sig i familjens Sollentunagarage när kriget bryter ut och deras serbiska hus ockuperats av kroater. Allt ses med Mihajlos ögon.
Filmens hektiska tempo hade kunnat bli både förvirrande och ytligt om inte Lazic hade varit en så exakt berättare. Lazic har ett elektriskt flyt i berättandet, det slår liksom gnistor slår från en scen till en annan. Han må ha lärt av Fellini och Kusturica men han är en genuin filmberättare. Filmen följer minnets snitslade bana, inte minst övergångarna mellan nutid och dåtid imponerar.
Lazics metod är att berätta med hjälp av lustfyllt utmejslade klichéer; han stryker fördomarna om jugoslaver och svenskar medhårs och låter det mänskliga, det avvikande och individuella träda fram först så småningom, i sprickorna mellan det stereotypa. Vi konfronteras med de dramatiskt utagerande serberna i familjen Petrovic och deras fisförnäma grannar, svenska småborgare, som liksom bleknar bort i allt det blonda och beskäftiga. Starkast bland svenskporträtten är Mihajlos stillsamt demoniske lärare som med svart pedagogik mobbar ut honom inför hela klassen, en scen som verkar självupplevd.
Klichémetoden är annars en svår metod, för risken är att åskådaren blockeras och inte ser bortom den grunda, komiska bilden. Det dröjer också ett tag innan man verkligen övertygas av filmens kvaliteter. Men rersultatet blir så småningom en film som rör sig på många plan: drastisk komedi, historielektion, besk familjeuppgörelse med lång räckvidd utöver etniska och nationella gränser. Och filmen slutar på rätt punkt: visserligen i ett slags försoning men utan tillrättalägganden. Mihajlos och hans besvärliga familjs öden känns långt ifrån färdigberättade.
