Webb-tv
När filmaren Patrik Eriksson bryter ihop efter att ha blivit dumpad av sin tjej började hans kollegor Ruben Östlund (Gitarrmongot) och Erik Hemmendorff filma deras gemensamma samtal med hjälp av sina mobiltelefoner.
Betyg: 5 av 6
”Så nära får ingen gå” sjöng Kents Jocke Berg 1996. Det har hänt en del med synen på det privata sedan dess. Miljoner Facebookkonton och bloggar senare skall vi, till synes, komma så nära det bara går. Får vi inte följa Alex Schulman via SMS och GPS så är det inte intressant att följa Alex Schulman. Närmare, privatare och mer av de båda är honnörsorden, och inte bara för 80-talister. Vårens kultursnackis är Lars Noréns 1700 bibelsidor tjocka dagbok – en blogg för den som håller sig med förlag.
I det klimatet passar regissören Patrik Erikssons självutlämnande dokumentär En enastående studie i mänsklig förnedring väl in. Filmen började som en dokumentation av de jobbiga samtal som en nydumpad och deprimerad Eriksson förde på kontoret med sina regissörskollegor Ruben Östlund och Erik Hemmendorff. Vännerna slog på mobiltelefonernas kameror och snart föddes en film. Här får vi följa Erikssons återberättande av besök på psykakuten, hans medicinering och desperata nätdejting. Av detta klipper Eriksson ihop en smidig berättelse och manövrerar bort från den deprimerade videodagboksauteurens självupptagna blindskär – mycket tack vare att perspektivet skiftar till vännerna – samtidigt som han kramar det lustiga ur situationen. Igenkänningsskratten för den som suttit där, dumpad och krisande, börjar rätt tidigt i filmen kan jag säga.
Filmens snirkligt snygga titel är dock mest just det – snygg. För på grund av vårt ”utlämnande” mediaklimat tappar den i betydelse. Tack vare att vi omges av alla dessa, till synes, privata utläggningar och bilder är filmen – där vi får se den 36-årige Patrik gråta, runka, knulla och ragga på femtonåringar – inte alls särskilt förnedrande. I alla fall inte för honom – han har ju ett kontrakt med kameran och vet att det skall bli film. Det tycks ge honom en kick, något som verkar vara gemensamt för de narcissister som gör publikt av det privata. Förnedrande kan det bli för den som inte har makt över hur hans eller hennes verklighet skildras, och jag undrar över de tjejer som figurerar i filmen i form av telefonröster, SMS och mejl,
En enastående studie i mänsklig förnedring är ett bra exempel på hur stor del av en films berättelse dess form är. Den klassiska Hollywoodfilmen eftersträvar sömlöshet, men vad vore Sagen om Ringen utan de hisnande åkningarna eller de digitala monstren? ”Mobiltelefonfilmen” – som den här dokumentären kallas i filmfolkmun – bygger helt på hur den är gjord, och lyfter fram detta.
När man för ett par decennier sedan ville ge intryck av det privata och intima var det den handhållna, skakiga kameran som gällde. Senare stirrade man in i en webbkamera, likt tonårstjejen Lonely Girl 15 vars videodagbok häromåret blev en stor internetframgång och sedan visade sig vara iscensatt. Nu är det lika självklart en annan av de rörliga bildapparater vi använder till vardags som ger intrycket av vi får komma närmare med pixlig bild och brusigt ljud.
Skillnaden mellan en dokumentärfilm och en skriven dagbok är att man antar att den rörliga bilden ger en direkt, ofiltrerad, sanning. Det ger upphovsmannen andra möjligheter att arbeta med vår relation till denna sanning på ett kreativt sätt. Och oavsett om man väljer att tro att En enastående studie i mänsklig förnedring låter oss komma Patrik Eriksson nära – något som inte föresvävar mig en sekund– så är resultatet lysande.
Se även: David Holzman´s Diary av Jim McBride (1968)
