Betyg: 5 av 6

Årets Guldbjörnsvinnare ger en ovanligt nyanserad bild av det iranska samhälle som tvingar människor att gå i kringelkrokar runt religiösa föreskrifter och myndigheters förhållningsorder.

Nader och Simin, ett sekulariserat medelklasspar med 11-årig dotter, separerar när de inte kan komma överens om de ska stanna i Teheran eller lämna Iran med de visum som Simin jobbat hårt för att skaffa.

Han vill inte åka ifrån sin alzheimersjuka far. Hon är frustrerad – hans medgivande behövs för skilsmässa så att hon kan resa, men han vill inte släppa dottern. Allt bottnar i en fint tecknad bild av en skilsmässa som inte är mindre sorglig för att den är odramatisk.

Nader anställer Razieh, vars man just blivit av med jobbet, för att sköta pappan istället för Simin.

När de två krisande familjerna blir beroende av varandra leder stress och tillfälligheter till en katastrof och ett moraliskt dilemma som ekar av klasskillnader. Farhadi undviker skickligt att utmåla någon av kontrahenterna som mer eller mindre sympatisk. Alla vill väl, men det kostar att vara ärlig. Mitt i alltihop står barnen.

Asghar Farhadi jobbar liksom Mike Leigh med repetitioner och grundligt förarbete där karaktärerna långsamt byggs upp.

Resultatet är fantastiskt – skådespelarpriserna i Berlin delades i år på fyra.

Ett lyhört kameraarbete förstärker stämningslägen genom att mjukt följa blickar och rörelser, och gör det mesta av befintliga detaljer; en flicka som skruvar på en ljusgrön syrgasapparat; en hiss som far ner i ett veritabelt helvete.

Den öppna slutbilden är fenomenal – religiösa och politiska system till trots; för ett barn fångat i lojalitetskonflikt är smärtan universell.