Betyg: 3 av 6

Regissören Simon Kaijser da Silva har tidigare gjort tv-serien De halvt dolda, med manus av Jonas Gardell, som vann Kristallen 2009. Hans regidebut i långfilmsformat bygger på manus av Pernilla Oljelund, också hon med tv–bakgrund, med manus till en rad Wallanderfilmer men också bland annat till fina julkalendrar som Pelle Svanslös och Kaspar i Nudådalen.

Som inspirationskälla för filmens manus har Oljelund lyft fram Almodóvars Allt om min mamma, där hon framför allt uppskattade den förhöjda melodramatiska känsla som hon menar dominerade över vad hon kallar socialrealismen. Det är något liknande hon här velat få till stånd. Nog kan man hävda att hon tagit ut svängarna manusmässigt för att åstadkomma en melodramatisk effekt – vilket regissören också troget följt upp, i vad som annars lätt låter sig kallas klichéer. Samtidigt måste det sägas att klippningen är ytterst effektiv.

Persbrandt är bra i den manliga huvudrollen – om det råder ingen tvekan, även om en viss trötthet möjligen kan infinna sig i förhållande till hans typecastade persona, där också de mest skilda rollpersonligheter närmar sig varandra.

Likaså är Hjejle bra i den kvinnliga huvudrollen – hon å sin sida är knappast särskilt typecastad, men har å andra sidan ett försprång att ta igen: att fylla ut sin roll visavi publiken.

Ändå finns det ett problem vad helheten beträffar. Möten på tåg är inte så värst originellt. Inte heller– dessvärre – förlusten av ett barn och de konsekvenser som det kan medföra. Stockholm Östra lyckas aldrig riktigt lyfta sig över alla dessa klichéer, som den dock utnyttjar till fullo.