Betyg: 5 av 6

Med stor skepsis emotsåg jag Förortsungar, en enligt ryktena upphottad remake av Rännstensungar som redan gjorts i två versioner, 1945 och 1972, och liksom överträffar varandra i sliskighet och moralism. Det är så härligt att ha tvärfel ibland. Så härligt att redan under prologen, som består i en oemotståndlig rap utförd av en unge på ett tak i Stockholmsförorten Östberga, inse att det här kommer ju bli bra!

Av det gamla manuset finns bara skalet, något enstaka namn och en och annan blinkning kvar. Inga rullstolar, inga missförstådda målarkluddar, inga elaka överklasstanter. Men Amina, en nioårig flicka som kommit tillsammans med sin morfar – hennes enda kvarvarande familj – som flykting från ett afrikanskt land och gång på gång fått avslag på begäran om uppehållstillstånd. De två göms tillfälligt hos den unge musikern Johan i en sliten loftgångslägenhet i betongförorten där Pekka alltid är full, sura grannen alltid är sur och ungarna härskar på gårdarna. När morfar dör är Amina helt ensam och utlämnad till socialens och vuxenvärldens nyckfulla välvilja och bristande ekonomiska resurser.

Berättelsen görs komplex genom att såväl barns som vuxnas känslor framställs som dynamiska och ofta motstridiga. Amina kan vara tvärarg på alla i sin närhet men ändå tycka om dem och Johan slits mellan sin egoistiska rädsla för ansvar och sin kärlek till Amina. Det är beklämmande sällan som det mänskliga psyket framställs så nyanserat inom barnfilmen, som ofta väljer de enklaste, mest schablonmässiga och utarmade, personskildringarna.

Omsorgen om trovärdigheten går igen även i de realistiska miljöskildringarna, där scenografen valt varenda diarréfärgad kylskåpsdörr, varje slitet påslakan och konsertaffisch med petnoggrannhet, och i musiken, som genomsyrar filmen från förtexter till eftertexter. Karaktärerna har fått sina egna teman och komiken blir stor när Pekka far ut i en bagarvisa med tangotakt eller sura tanten med rockabillyilska ondgör sig över bristen på stil efter Elvis.

Den som avskyr musikaler lär få svårt för dessa plötsliga utbrott i sång – men själv rister jag av välbehag när en sjabbig pizzeria omvandlas till en ljusbadande scen där glädjen tar krumsprång i soulkläder. För att inte tala om min lycka när den oöverträffat fåniga ”I min lilla, lilla värld av blommor” som i Rännstensungar framfördes av den förlamade lilla Ninni, här samplats om och ges helt ny innebörd i coola Mirres version.

Idylliseringen av miljonprogrammens miljöer kan nog verka provocerande och ligger helt i tiden, med tanke till exempel på nyligen genomförda, och delvis kritiserade, Bo‘06 i Tensta. Men som skådeplats för en berättelse om barn i kamp mot vuxenvärldens idéer om deras eget bästa och för sin rätt att komma till tals, är den perfekt. Själv uppvuxen i betongkvarter från slutet av sextiotalet vet jag att dessa gårdar, kulvertar, piskställningar och tillsynes övergivna källarförråd är barnens värld, där vuxnas lagar inte gäller.

Långfilmsdebuterande Ylva Gustavsson har tillsammans med veterankollegan Catti Edfeldt fångat denna värld skickligt; med kärlek, omsorg och djävlaranamma. Äntligen en barnfilm med kamerastativet väl förankrat i det helvete och paradis som barndomen utgör!