Webb-tv
Jerry misslyckas med sitt försök att sabotera en kraftanläggning. När han sedan besöker sin bäste vän Mike i videobutiken avmagnetiseras varenda videoband i butiken.
Betyg: 3 av 6
Går det att rädda biografen? Är den ens värd att kämpa för, när man nu kan mysa framför hemmabion? Det ligger nära till hands att tolka Michel Gondrys nya film som ett inlägg i debatten om filmpirater och framtida visningsformer. Regissörens svar – om Be kind rewind skall ses som ett sådant – är att det finns ett egenvärde i närheten mellan filmproduktionen och konsumenten, och, att döma av Cinema Paradiso-slutet, att kvartersbiografen för folk närmare varandra.
Anakronistiskt och typiskt nog använder Gondry det tvärdöda videobandet istället för internet för att svara på frågan. Mike (Mos Def) arbetar i videobutiken Be kind rewind i New Jersey, en affär som hyr ut videoband och är lika utdömd som rivningskåken den huserar i. När ägaren (Glover) åker iväg på ”semester” – han spionerar på dvd-kedjan i grannstaden – får Mike ansvaret att driva butiken själv.
Naturligtvis går det illa: hans bäste vän Jerry (Black) blir magnetiserad på den intilliggande kraftstationen och raderar alla videobanden. För att rädda skinnet börjar killarna, med hjälp av tjejen från den lokala kemtvätten och en videokamera, spela in egna versioner av filmer som Ghostbusters, Robocop och Lejonkungen med sig själva i rollerna. I takt med att ryktet om deras nyinspelningar – ”swedade” filmer, som de kallar dem – sprider sig, börjar butiken få en ny kundkrets som vill se sina favoriter ”swedade”.
Känns det igen? Några klick bort hittar du samma slags filmer på en sajt som heter Youtube – och du slipper köa. Det är lätt att tänka sig att Be kind rewind hade fungerat bättre om den hade utspelat sig under vhs:ens glansdagar på 80-talet. Vilket inte är det enda problemet med filmen: Som regissör är Gondry en av samtidens fantasifullaste – hans modeller och konstruktioner återfinns i musikvideos och har gjort hans långfilmer till fantastiskt originella upplevelser. Och de hemmasnickrade filmerna i Be kind rewind är lika underbara de. Men redan i förra filmen The science of sleep balanserade Gondry på en tunn tråd när han skulle infoga animerade hyllningar till östeuropeiska barnprogram. Det fungerade för att filmens historia var lika fantasifull.
Be kind rewind däremot är inte bara konventionell, utan dessutom slarvigt berättad: Den gamla butiken – inklusive åldrig historieberättande svart man – hotas av gentrifieringens ångvält och måste fixas fram pengar till innan ett visst datum. Lägg till grabbarna som är de bästa vänner men inte kan sluta smågnabbas – ett gnabbande som blir mer irriterande i takt med att man ledsnar på Blacks hysteriska spelstil – samt ett potentiellt kärleksintresse.
Nej, bäst ses Gondrys film som en bön för filmens framtid: om att samtidens möjligheter till originella filmer paras med kvartersbiografens möjlighet till gemenskap. Jag hoppas att den går i uppfyllelse – precis som jag hoppas att Gondry nästa gång har ett manus som är lika originellt som hans öga för det visuella.
