Det är komplicerat. Joe är yrkesmördare. Hans uppdragsgivare befinner sig i framtiden och transporterar offren, uppbundna likt juldagskalkoner, till en ödslig plätt på ett fält i Kansas där Joe står beredd med stora bössan. Den här omständliga hanteringen är praktisk av någon obskyr anledning. Liken försvinner spårlöst ur sin egen samtid, och… nej, jag vet inte riktigt. Börjar man grubbla kring teknikaliteter faller denna tidsresethriller ihop som en nybyggd bro i Kina.

Samtidigt finns här en tanke, som skulle kunna formuleras som så att oälskade pojkar fostras till cyniska våldsverkare i ett kallt och hårt samhälle. Botemedlet stavas Kvinna, den självuppoffrande och änglalikt goda hustrun och/eller modern som tröstar sina stökpellar med ömhet och smekningar. Kvinnan är livet självt, medan mannen ställer till med förödelse med stora skjutvapen. Alla kvinnor är madonnor, även hororna,

Unge Joe når insikt via krokiga vägar. Krångligt på flera sätt blir det när en äldre version av honom själv anländer från framtiden, och han själv förväntas mörda sig själv om han inte ska råka i onåd hos den onde überbanditen. Den gamle Joe har, föga överraskande, andra planer.

Å ena sidan är Looper raktigenom löjeväckande så snart betraktaren kopplar på hjärnan; å andra sidan är den snygg och oförarglig och rimligen mindre anstötlig än det mesta med Bruce Willis på den här sidan millennieskiftet.