Betyg: 5 av 6

”Potiche” är på franska en dekorativ vas eller sak, som man ställer på spiselkransen. Ordet används också nedsättande om en kvinna som lever i skuggan av sin mycket viktigare man, ett kuttersmycke. Det är som ett sådant Catherine Deneuve börjar i denna mycket underhållande komedi som utspelar sig på 70-talet.

Suzanne (Deneuve) är den lydiga hustrun till en förmögen och tyrannisk paraplyfabrikant, spelad av den omåttligt komiske Fabrice Luchini, lika självgod som uppblåst. Hans lika undergivna och beundrande sekreterare spelas av den briljanta Karin Viard.

När arbetarna går i strejk får fabrikörn hjärtsnörp och måste ta ledigt. In hoppar Suzanne, hon är ändå dotter till den älskade förste ägaren, och det går naturligtvis som en dans.

Inte minst charmar hon omgivningen med sina piffiga klänningar och sin alltid lika perfekta frisyr. Dessutom engagerar hon sin son och sin dotter. Men så kommer maken tillbaka och sår split inom arbetskåren och inom familjen. Ytterligare en komplikation är Gérard Depardieus fientligt inställde kommunistiske borgmästare och riksdagskandidat. Alla underskattar de Suzanne.

Potiche bygger på en fars, men Ozon har fördjupat den genom att ta den kvinnliga emancipationen på allvar. Han är inspirerad av de franska kvinnornas frammarsch inom såväl affärsliv som politik under senare år. Att det är en pjäs märks på lite för många scener där personerna sitter och pratar med varandra. Fast denna gång lyckas François Ozon få mycket bättre snurr på spelet än i 8 kvinnor, som också byggde på en pjäs. Innehållet är ju så mycket mer tacksamt än en mordhistoria.

Det skulle naturligtvis inte vara en fransk komedi om det inte också ingick en hel del erotik. Att alla har eller har haft ihop det med varandra på något sätt framgår efterhand, vilket ger Potiche en extra överraskande krydda. Men framförallt är filmen en enda lång ljuvlig hyllning till Catherine Deneuves skönhet och espri. När hon sjunger slagnumret C´est beau la vie kan inte ett öga vara torrt.