Betyg: 4 av 6

Det här är inte något för den rastlöse julstressaren eller kanske är det just det - en ljuvligt rogivande meditation som får en att glömma vardagen och istället flyta in i en skånsk trädgård när den är som allra mest prunkande, mitt i varma sommaren. Flyta är ordet. För med hjälp av steadycam glider kameran ljudlöst och utan att röra något in bland blommor och blad.

Mikael Kristersson vände på perspektivet redan i Pica pica och Falkens öga, där vi människor sågs ur fåglarnas perspektiv. Här kan man säga att vi ses ur markperspektiv - ur växternas, fåglarnas förstås och insekternas ögon. För trädgårdens korsvirkeshus har förvisso mänskliga invånare, men de syns bara i utkanten av bilden, där de stökar omkring på sitt för betraktarna obegripliga vis. Desto mer hörs det från dem. Vi hör prat, hammarslag, klockklang, bilbuller, flygplansvrål men även plinget från Donkey-Kongspel och glassbil. Fåglarna stannar upp och lyssnar innan de fortsätter med sitt. Men mest hör vi fåglarna själva, skrocket från duvorna, drillarna från koltrastarna, tiiitandet från talgoxarna, svirret från svalorna, skränet från gässen.

Filmen koncentrerar sig på sommar och vår, vinter och höst passerar snabbt förbi. Våra ciceroner i trädgården är en talgoxe och en koltrast och så småningom också en geting. Hos dem går kameran hela vägen inne i boet. Och just då och där blir det mer av naturfilm än meditation. Men så länge kameran följer dem ute i trädgården och registrerar deras reaktioner på oss är det oavbrutet fascinerande.