Hugh Grants självgode förförare sätter snurr på en historia där många repliker sitter där de ska.
Betyg: 4 av 6
Så är kära gamla Bridget Jones (Renée Zellweger) tillbaka, ännu fylligare, ännu stripigare i håret och ännu rödblankare i ansiktet än vad jag minns henne från första filmen. Och ännu sämre klädd. Det är faktiskt så man undrar vad den välansade Mark Darcy (Colin Firth) och den sexfixerade Daniel Cleaver (Hugh Grant) ser i henne.
Man kan utan att överdriva säga att det är första filmen i repris med vissa små förskjutningar. Nu har Bridget fångat sin Mark, de bor inte ihop men är etablerade som par med fantastiskt sexliv. Nu ska Bridget introduceras i de högre kretsarna och det går efter förväntningarna. Bridget gör bort sig både på juristbalen och i schweiziska alperna. Och i bakgrunden hotar den perfekta Rebecka. Colin Firth gör ju Mark till en riktigt förstockad överklasstropp, som de är svårt att se något charmerande med utom att han är snygg. Riktigt roligt blir det inte förrän Hugh Grants självgode förförare dyker
upp på nytt. Han får sin chans att agera orm i paradiset när han och Bridget hamnar i Thailand och hon bjuds på omelett med magic mushroom.
De två har nämligen befordrats från den grå förlagsvärlden till glamorösa resereportrar i tv och detta trots att Bridget Jones inte vet var Tyskland ligger om hon inte tittar efter på kartan och tar miste på Iran och Imam, namnet på David Bowies hustru.
Beeban Kidron har inte ett lika säkert handlag med slapsticken som den förra regissören Sharon Maguire. Den andra Bridget Jones-filmen är blekare än den första, men det finns en hel del roliga replikskiften kvar. Det är faktiskt så sällan man får skratta åt att det sägs något fyndigt på bio snarare än något plumpt att bara det gör en glad.
