I taket lyser stjärnorna – som fick Augustpriset 2003 – handlar om 13-åriga Jenna som har en cancersjuk mamma. Hon hatar Ullis, skolans populäraste tjej, men de två har mer gemensamt än Jenna tror och snart tar en oväntad vänskap sin början.

– Den handlar om att växa upp, om ensamhet och utanförskap, om vänskap och om att förlora någon. Jag sträckläste boken och kände ”det här måste jag få göra, det här kan jag göra bra”, säger Lisa Siwe.

Men vägen till debutfilmen har inte varit spikrak. Lisa Siwe gick ur regilinjen på Dramatiska institutet 1999 och prisregnet över hennes examensfilm Födelsedagar och andra katastrofer ledde till ett jobb på ett produktionsbolag i New York. Tiden där ledde aldrig till någon långfilm, men det är inget hon sörjer.

– Jag var helt färsk. Det är nog bra att ha lite mer erfarenhet när man ska göra sin första film i USA, annars blir man nog uppäten.

Johanna Thydells bok är känd som en riktig snyftare, och Lisa Siwe räknar med liknande reaktioner på filmen.

– I princip alla som har sett den gråter hejdlöst. Men man skrattar också – boken var ju både sorglig och rolig och det har vi också fått till, tycker jag.

Vad hoppas du att publiken får med sig?

– Budskapet att man klarar det mesta, att man kan gå vidare även när det värsta händer.

Vad tycker du saknas inom svensk film?

– Jag skulle önska att vi var lite modigare, att vi inte sneglade så mycket utan att folk försöker göra sin grej och blir stöttade i det. Att man inte försöker göra något som man sett tusen gånger förut utan försöker hitta nya historier och nya talanger.

Hon nämner Tomas Alfredson som en regissör som berikar den svenska filmen.

– Han känns väldigt intelligent och samtidigt känslomässig – och han har något på hjärtat. Jag är trött på estetiska filmer som inte har något att säga. Men han gör sin egen grej, han vågar.