Betyg: 5 av 6
Om det nu verkligen är kunskapstörsten som är alla synders moder och skälet till allt vårt lidande här på jorden, då är Douglas Adams nog att betrakta som en svårartad vilseledare av hederligt folk. Alla science fiction-författare är visserligen besatta av idéer och kuriösa fakta, men i Adams fall är denna böjelse utvecklad till ett skamlöst lättsinne.
Just själva pillandet med små uppgifter om ditt och datt, helt sanna såväl som fabricerade, blir titt som tätt ett självändamål och föranleder långa avvikelser från den mycket styvmoderligt behandlade berättelsen.
Och så var han en notorisk ordvitsare. Och engelsman. P. G. Wodehouse möter Lewis Carroll ute i rymden, ungefär.
Liftarens guide till galaxen är litet av ett solsystem i sig självt där olika radio- och tv-serier snurrar i omloppsbanor kring romaner och teateruppsättningar. Historien om Arthur Dent och dennes medresenärer på spaning efter tillvarons stora mysterier har uppträtt i alla tänkbara former och medier sedan slutet av 1970-talet, utom just som film. Adams skrev det ena manusutkastet efter det andra, men projektet stupade alltid på att finansiären bedömde det hela som alltför smalt och kufiskt, och Adams själv hann stupa innan Disney slutligen gav klartecken.
Vad som i dag går upp på svenska dukar är en överraskande trogen och kärleksfull överföring av vad många beundrare betraktar som en helig text. Bara de riktigt fanatiska puristerna kan bli besvikna.
Framför allt är mycket av det brittiska omsorgsfullt bevarat. Bland många glada återseenden i rollistan framhåller jag gärna Alan Rickman, som ger röst åt den deprimerade roboten Marvin. Och ett närmast genialt stycke rollbesättning är Martin Freeman, mest känd som kontoristen Tim i The Office, som Arthur. I tofflor och murrig morgonrock liftar han galaxen runt med bibehållet lugn och oroar sig mer för att det är snudd på omöjligt att få tag i en kopp anständigt te än för att planeten Jorden inte längre finns till.
Så är det alltså. De förfärliga vogonerna anländer plötsligt en torsdag och meddelar att Jorden måste bort för att lämna plats för en intergalaktisk genomfartsled, och att planerna minsann har funnits anslagna bara några ljusår bort i 50 år, så det tjänar verkligen ingenting till att nu komma och beklaga sig. Beslutet verkställs med tjurskallig effektivitet, Och ändå är det allra värsta med dessa utomjordiska byråkrattjockisar att de skriver en så vidrigt usel poesi.
Filmen (och Adams) laborerar hela tiden med den sortens absurda jämförelser och perspektivförskjutningar. Det lilla blir det stora och tvärtom. De egna problemen ter sig ofta futtiga från en kosmisk horisont, men de har en tendens att irritera i alla fall.
Filosofiskt sett (eller vad man nu ska säga) är de här paradoxerna och leken med rätt svar på fel ställda frågor mest älskvärt trams; det egentliga nöjet ligger i själva resan och alla inspirerade infall.
Visuellt sett är filmen snarare nedtonad än extravagant, och det är charmen snarare än elegansen som gör rymdkreaturen från Jim Hensons mupp-fabrik så kongenialt effektiva. Men avsnitten från den planettillverkande planeten Magrathea är andlöst vackra. Man kan, som jag, se den här filmen flera gånger och ändå aldrig riktigt veta var man har den.
