Betyg: 3 av 6

I den fjärde biofilmen om Pettson och Findus är miljöteckningen den stora behållningen och dramaturgin den stora besvikelsen.

Liksom filmerna om Spöket Laban och Mamma Mu är det ren njutning att träda in i ett landskap som görs levande genom nyanser i trädkronor, buskar och rötter, myller i gräs och skrymslen och bakgrundsljud i form av fågelsång och vågskvalp. Vi befinner oss på lyckobringande stort avstånd ifrån de sterila ingenmansland där flertalet av globaliseringsålderns animerade samproduktioner utspelar sig.

Tyvärr håller manus inte lika hög klass. En historia utan tydlig inledning eller slut, innehållande flera små mikroberättelser och ett virrvarr av flashbacks, kretsande kring minnen, minnesförlust, drömmar, dagdrömmar och hemligheter blir alldeles för ofokuserad. Jag finner mig emellanåt lika snurrig som gubben själv – eller rentav som hans kacklande, bastubespelande virrpannor till höns.