Webb-tv
Göran och Sven har blivit godkända som adoptivföräldrar. Problemet är att det saknas givarländer som accepterar homosexuella föräldrar.
Betyg: 5 av 6
Med Patrik 1,5 är Ella Lemhagen tillbaka i den villaförort – med dess färgsprakande rabatter och sprudlande lyckliga kärnfamiljer – som porträtterades så humoristiskt i debutlångfilmen Drömprinsen – filmen om Em för drygt tio år sedan. Och precis som då, och precis som hos David Lynch, döljer den glatta ytan mörkare sjok. Om inte av ren skräck och perversion så i alla fall av fördomsfullhet och svek.
I denna miljö är det äkta paret Göran och Sven nyinflyttade. Redan på samfällighetens första grillfest märks grannarnas undran inför detta udda men paradoxalt nog så genomvanliga par med Volvo och planer på att skaffa barn. Tveksamheten märks antingen genom öppen skepsis eller till skrikig entusiasm förklädd osäkerhet. Göran och Sven tar dock medmänniskornas rädsla inför det främmande med ro och inreder med glad förväntan den barnkammare där den adopterade bebin ska bo, ständigt övervakad av en babywatch med tv-skärm som placeras i föräldrarnas sovrum.
Men när den lille Patrik 1,5 år ska levereras av socialen blir det något fel för på entrétrappan står en trulig tonåring med sin svarta mössa djupt meddragen över pannan och sitt böghat öppet redovisat. Den föräldralösa femtonåringen utlöser en kris mellan makarna och snart befinner sig Göran och Patrik i en familjerelation med starkare känslomässiga band än någon av dem kunde förutse medan Sven söker lyckan på annat håll.
Patrik 1,5 har drag av Edward Scissorhands såväl som Förortsungar. Här finns den unge mannen som alla inledningsvis behandlar som ett monster men som visar sig ha både känslor och talanger som trädgårdsmästare. Här är Gustaf Skarsgård återigen i rollen som den ofrivillige fosterpappan som utvecklas till en god förälder. Men här finns också omisskännliga lemhagska drag i den skruvade skildringen av Svenssonlivet, i fingertoppskänslan för de små detaljerna i scenografi, biroller och mikrohändelser som höjer berättelsen högt över genomsnittet och i värmen i karaktärsskildringen.
Också de djävligaste har drag av mänsklighet, också de kallaste kan tina ett par grader och vi kan förstå, om än inte genast förlåta, de mest hårdnackat idiotiska handlingar. Ella Lemhagen har definitivt en agenda: hon vill ifrågasätta invanda tankesätt, ingrodda föreställningar, fördomar. Och hon gör det med tillsynes en helt lätt hand, med humor och med lyckligt slut och hon gör det väldigt, väldigt bra.
