Betyg: 4 av 6

Thailändska auteur-esset Apichatpong Weerasethakul –även gärna kallad Joe – har i dagsläget levererat sex långfilmer, dryga tjoget kortfilmer och ett flertal installationer. En av dessa, Primitive, är grunden till detta första av regissörens alster som reguljärt går upp på våra biodukar.

Denna svenska premiär beror säkert på den Guldpalm filmen fick i Cannes i fjol. Det gagnar både palmens status och synligheten av en art house-typ som ligger en bit bortom Almodóvar, Dardenne, Leigh och Loach. Vi ser den sällan och det har sin förklaring: det är en krävande sort.

Även kritikerna, som ibland beskylls vara de enda för vilka denna sort görs, är delade. Vissa solar sig gärna i den glans de övermåttan entusiastiskt förlänar vad mindre imponerade kollegor kallar poänglösa obskuriteter.

Berättelsen om Farbror Boonmee är lekfull, intim och synnerligen hemlig. Filmens titelfigur, en svårt njursjuk äldre man, far till nordöstra Thailand. Här, ihop med svägerska, systerson och en laotisk skötare, avser han att dö i frid. Så långt är vi med.

Det är vi också när Boonmees döda hustru dyker upp för att hjälpa till. En rödögd spökapa kan väl också få passera, det är ju Boonmees försvunne son. Men prinsessan som verkar ha sex med en havskatt, då? Är månne den lystne fisken Boonmee själv, i en eller annan pre-inkarnation? Sådant bryr sig Apichatpong inte om att förklara, en linje han håller hela vägen till den grotta som Boonmee insisterar på att släpa sig till, och även i skeendena bortom dennes död. Nej, jag förstör inget genom att berätta, det är ingen sådan film. Det är mera en inbjudan till en sällsam värld, signerad en sällsam värd, i vars hem hans och ingen annans regler råder. Som vet precis vad han vill.

Därför är det fullt möjligt att du inte alls känner dig hemma i detta excentriska universum. Däremot är det ingen tvekan om att du är välkommen hos Joe och hans ombonade djungelkoja. Riktigt varmt, rentav.